Artikel i Omvärlden om valet i Kenya - författare Bo Göransson

Foto: Cecilia Bäcklander

ANALYS

Det underkända valet i Kenya – en triumf för demokratin?

Publicerad: den 12 september 2017 Uppdaterad: den 12 september 2017

Etniska gruppers inflytande över makten i Kenya måste brytas, först då kommer det bli verklig demokrati, skriver Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya.

Den 8 augusti gick kenyanerna till valurnorna. Valkommissionen meddelade efter ett par dagars röstsammanräkning att den sittande presidenten, Uhuru Kenyatta, blivit omvald. Oppositionsledaren Raila Odinga överklagade.

Raila Odinga tillhör en av de familjer vars klaner konkurrerar om makten i Kenya. Foto:Forum/ Matthew Jordaan

Häng med Kaz och OmVärlden när hon gick och röstade

Tre veckor senare ogiltigförklarade också Högsta domstolen valet och bestämde att ett nytt val ska hållas inom 60 dagar. Det var ett unikt beslut, något sådant har aldrig hänt i Afrika. Och det handlar inte om ett oförberett eller illa planerat val. Det anses vara ett av de dyraste valen i historien räknat per väljare. På grund av gamla valfusksynder med katastrofala följder hade man köpt ett sofistikerat datasystem för 24 miljoner dollar för att hantera omkring 100 miljoner röster för att välja president, parlament, senat, guvernörer, kvinnorepresentanter och regionparlament. Det nya valet kommer också bli en kostsam historia, även för de väljare som måste bege sig till hembyarna för att rösta en gång till. I det limbo som nu infunnit sig dyker den kenyanska börsen och valutan sjunker i värde.

Domstolen beslut ses som en seger

Alla, utom sittande regering och president, hyllar ändå domstolens beslut som ett bevis på den dömande maktens oberoende i ett land där medborgarnas tilltro till sina institutioner är i botten. De internationella valobservatörerna har också blivit rejält tilltufsade av domslutet – de var ungefär 400 stycken från EU, USA och AU och förklarade att valet var fritt, rättvist och trovärdigt. Men de kunde bara se det som hände i och kring vallokalerna, de kunde inte urskilja problem i teknologin, i överföringar av resultaten till den centrala sammanräkningen – eller för den delen den ”hemliga algoritm” som det spekuleras om. Kan det ha funnits en konspiration som manipulerade valsystemet så att röster systematiskt flyttades för att säkra den sittande presidentens seger? Vad är annars förklaringen till den konstanta skillnaden mellan kandidaterna oavsett vilka valkretsar som rapporterades in?

40 000 vallokaler ska nu bemannas igen, och felaktigheterna, vilka de nu var, korrigeras. Valkommissionen fastställde till allmän förvåning att omröstningen ska ske redan inom 50 dagar. Oppositionen kräver att valkommissionen ersätts för att den har förbrukat sitt förtroende. Presidenten håller osammanhängande tal där han kritiserar domstolen och hotar med att ”ta hand om domarna” efter valet.

Kritiker blev giriga maktspelare

Kenyaner har älskat sina val – i januari 2003 flyttade jag till Nairobi och kom till ett land i politisk eufori. Demokratin hade segrat, oppositionen hade samarbetat för att störta diktatorn Daniel arap Moi, medierna var fria att kritisera och hade idogt samlat in egna uppgifter från även de avlägsnaste vallokaler för att stoppa röstfusk. Korruptionsrättegångar sändes i tv, det förtryckta civilsamhället blev de nya makthavarna. Det var underbara dagar, människor pratade fritt och öppet.

Allt blev inte så rosenskimrande – de som kritiserat makten blev själva giriga maktspelare när de fick tillgång till köttgrytorna och det var deras tur att äta, som man säger i Kenya.

Folket fortsatte ändå att rösta och mobilisera entusiasm i varje nytt val – i två folkomröstningar om en ny konstitution och i vanliga politiska val. Men makthavarnas valfiffel och rofferi ökade misstron, skärpte de etniska motsättningarna och grävde djupa skyttegravar genom nationen.  

Bakslagen blev enorma – efter valet 2007 skakades landet i sina grundvalar av ett våld utan motstycke, med en inbördeskrigsliknande situation med mord, misshandel, plundringar och fördrivningar.

Kan kenyanerna nu njuta av demokratins slutliga genombrott när en domstol går emot den allra högsta makten? Nja, de är nog inte framme än. Det är inte det första demokratiska genombrottet vi nu ser, kanske det fjärde. Och det krävs nog ett par till för att Kenya ska bli ett moget demokratiskt samhälle.

 

Kenyatta svärs in som Kenyas fjärde president. Foto:Kiprutokelvin/ CC Common 2016

Motsättningar sedan självständigheten

Det första steget mot demokrati var naturligtvis självständigheten, 1963. Men de nya makthavarna tog över mycket av kolonialisternas beteenden och prioriteringar, framför allt gynnandet av den egna gruppen. Motsättningen mellan kikuyugruppen, personifierad av den förste presidenten Jomo Kenyatta och luo, företrädd av hans förste vicepresident Odinga, fanns redan vid självständigheten och lever fortfarande, nu genom deras söner.

Men valen var rimligt fria och rättvisa under Kenyatta. Vid sin död efterträddes han av Moi, som successivt centraliserade makt till presidentämbetet, ströp tidningar, fängslade motståndare och införde enpartistat. Det interna motståndet och den internationella kritiken gjorde att Moi kröp till korset 1994 och tillät andra partier.

Det var genombrott nummer två, som dock inte innebar slutet för Mois presidentinnehav, eftersom motståndarna inte kunde enas om en gemensam kandidat. Landets kapplöpning mot avgrunden fortsatte. Ekonomin hade vid det här laget ett svårslaget rekord för ett land i fred, 14 år av ekonomisk tillbakagång.

2002 kom det som många ansåg som det tredje och avgörande genombrottet, då vann Mwai Kibaki och Raila Odinga  en jordskredsseger baserad på en stor koalition mellan de historiska antagonisterna, kikuyus och luos.

Men det var ett tvångsäktenskap, i syfte att få bort Moi och dennes inflytande i politiken. Och vid valet 2007 kom de tidigare skiljelinjerna fram. Raila Odinga ställde upp mot Mwai Kibaki och förlorade eller bestals på segern. Båda sidor fuskade. Valvåldet som följde chockade omvärld och kenyaner och präglar än idag politiken. 2013 förlorade Odinga igen, denna gång mot den nye kikuyuledaren, Uhuru Kenyatta. Valresultatet accepterades trots misstankar och anklagelser om fusk.

Maktkampen mellan familjedynastierna fascinerar 

Det nästan unika med den kenyanska politiken är den solida personkontinuiteten, oavsett politikens svängningar: Den andre presidenten var vice hos den förste, den tredje var finansminister hos den förste och vice hos den andre. Den fjärde är son till den förste.

Den Odinga som nu för andra gången utmanar om presidentmakten är son till den förste vice presidenten. Den han möter är sonen till den förste presidenten. De två familjedynastierna från luo och kikuyu har kämpat om makten alltsedan självständigheten.

Kenyanerna är maniskt intresserade av denna maktkamp, och de följer ofta politiken med etniska glasögon. Framgångar för politiker från den egna regionen eller folkgruppen tolkas positivt. Det handlar inte om att nå politiska mål utan om att det kan gynna den egna gruppen att ha medlemmar på höga positioner.

Vad kommer att hända, när kommer nästa genombrott?

Om HDs beslut står sig, ett nytt val genomförs som betraktas som fritt och rättvist, och resultatet accepteras, då har vi ett tydligt genombrott, det fjärde.

Men det behövs nog ett femte och kanske ett sjätte innan demokratins spelregler och dess kultur cementerats i den kenyanska politiken.

Basen är lagd. Ett imponerande folkbildningsarbete kring 2010 års konstitution har bidragit till att öka den politiska kunskapen. Väck en kenyan mitt i natten och hen kan förklara kvinnors rättigheter eller religionens ställning i författningen. Urbanisering och deltagande i informationssamhället kommer att ge utrymme för politik som höjer sig över de etniska grupperna, det fanns sådana kandidater till parlamentet i detta val men de nådde inte ända fram. Deras tid kommer nog.

Kenyas press har hotats många gånger, men aldrig tystats. Den är inte omutlig, den är sensationsinriktad, den vinglar i granskningarna av de mäktiga – men den är ändå bättre än medierna i de flesta av grannländerna.

Regionalisering kan stärka etniska grupper

Den regionalisering som genomförts från 2010 innebär att betydande resurser överförs till landets 47 län. Det kan på sikt bidra till att makten förskjuts från Nairobi och de centrala köttgrytorna och att besluten kommer närmare människorna och deras kontroll. Men där finns också risken att regionernas förankring i en viss etnisk grupp förstärks ännu mer, på bekostnad av nationella och gemensamma mål. Och etnicitet är på spikrak kollissionskurs med demokrati. Det behövs partier, ungdomsförbund, studentförbund och kvinnoförbund som har nationella intressen, vill och kan se bortom den egna gruppen och få anhängare från olika delar av landet.

Korruption eroderar det gemensamma kittet. Varje gång jag kommer till Kenya säger vänner – du anar inte hur korruptionen växer. Men det sa du ju förra året också, det har alla sagt varje år, hur är det möjligt? Svaret är att det tycks vara möjligt. När Uhuru Kenyatta valdes till president 2013 sa många: Han är redan så rik så han behöver inte vara korrupt, därför kan han bli en bra president. Tyvärr har de prognoserna slagit fel. Det finns många nära makten som fyller sina fickor, samtidigt som torka och prishöjningar på mat slagit hårt mot medborgarna.

Kenyanerna vill ha demokrati. De vill välja sina ledare. De vill kunna avsätta dem, och det sker i brutal omfattning, hälften av platserna i parlamentet byter innehavare vid varje val.

Nästa genombrott måste handla om både människors makt över ekonomin, de gemensamma resurserna, och att gruppens intresse ger vika för nationens eller samhällets intressen.

Tulipanaros?

Bo Göransson

Artikel i Röda Korsets tidning Henry om Dadaab

KATASTROFER

16 nov 2016

"Mitt barnbarn hjälpte mig att fly torkan"

Getterna och kamelerna var hennes levebröd. Men när till och med djuren dog på grund av torkan fick Zeinab hjälp av barn­barnet att fly landet i en lastbil.

Zeinabs Diis Osman lever nu i ett flyktingläger i Kenya men drömmer om sin barndom i Somalia. Hon har inte en enda bild, inte ett enda minne med sig från sitt långa liv i hemlandet.

– Jag var lycklig då, jag hade en bra familj. Vi hade mycket boskap. Jag fick gå i skolan och lära mig läsa och skriva.

När hon var 80 år tvingade torkan och konflikterna bort henne. Nu är hon 86 och säger att hon är beredd att flytta igen, om hon måste. Zeinabs familj var nomader, de hade många getter och kameler och när det var torrtider fick de hjälp av staten.

We are Dadaabians - artikel i Omvärlden 19 okt 2016

Foto: Cecilia Bäcklander, Collage: OmVärlden

NYHET

”We are Dadaabians”

Publicerad: den 19 oktober 2016 Uppdaterad: den 19 oktober 2016

I flyktinglägret Dadaab i Kenya har många människor levt hela eller stora delar av sitt liv. De är mer "dadaabianer" än somalier eller etiopier. Nu hotas lägret av stängning. OmVärlden har pratat med några av de boende.

Världens största flyktingläger, Dadaab, ligger i Kenya och öppnades för mer än 25 år sedan efter att inbördeskriget brutit ut i Somalia. Dadaab har sedan fyllts på med fler människor för varje torka och varje ny krigssituation på det katastrofdrabbade Afrikas Horn. Här lever nu runt 300 000 människor. 

De som bor i Dadaab drömmer om att bli uttagna som kvotflyktingar eller att få möjlighet att studera i Kenya eller utomlands. Men när lägret nu hotas av stängning sprider sig en oro och många vill stanna. För många som har vuxit upp i Dadaab, eller bott där i många år, har det "dadaabianska" kommit att bli en viktig del av deras identitet.

Dessutom kan skolgång och sjukvård vara bättre i Dadaab-lägret än på andra ställen. Och även om det inte är meningen att man ska arbeta i Dadaab så har en ekonomi skapats som ger inkomster både till lägrets och den närliggande stadens invånare. 

---

Hur kriget mot terrorismen blev lönsamma affärer - exemplet Kenya

 

Kenya gick in med trupp i Somalia 2011 för att bekämpa det militanta Al-Shabaab. Kenyas militär hade aldrig tidigare korsat en gräns. Beslutet fattades hastigt och i stor enighet i regering och parlament efter ett antal terroraktioner på kenyansk mark. Invasionen hade stöd hos den kenyanska befolkningen. Det fanns en trötthet på våldsdåd som ansågs ha sin viktigaste grogrund i det sönderfallande Somalia. Al-Quaidas attack på den amerikanska ambassaden i Nairobi 1998 och attentat på kusten 2002 hade lett till otrygghet och drastiskt minskade turistintäkter. Nu tycktes aktioner från det växande Al-Shabaab i Somalia ständigt spilla in över den 680 kilometer långa gränsen till Kenya.

Politikerna trodde att fälttåget skulle bli ett kort gästspel i grannlandet för att lära Al-Shabaab en läxa men trupperna stötte snart på problem. Al-Shabaab använde gerillataktik mot den tungfotade kenyanska armén. Efter en svår period inlemmades styrkan 2012 i Amisom som är Afrikanska Unionens FN-stödda insats i Somalia. Den består nu av 22.000 soldater från Uganda, Burundi, Djibouti, Kenya och Etiopien.

Vid fredsbevarande militära aktioner brukar man avstå från att införliva grannländer i insatsen – de kan ha andra intressen än fred på sin dagordning. Men här gällde inte den principen trots att grannarnas intressen i Somalia är många och stora.

Kenya vill ha en fredad zon längs gränsen. Kenya vill också ha stabilitet i Somalia för att slippa flyktingströmmar undan konflikt och naturkatastrofer. Det är högst rimliga önskemål. Men under ytan finns helt andra intressen kring Somalia i Kenya, med förgreningar högt upp i maktens korridorer. Smuggling av vapen, socker och narkotika ger stora inkomster. Byggboom och skenande priser i Nairobi beror delvis på somaliska skurkpengar som tvättas vita. Och det handlar inte bara om pengar för varor och vapen – de lösensummor som periodvis betalats ut för kidnappade båtpassagerare och besättningar måste investeras någonstans och Nairobi tycks vara en naturlig destination för dessa pengar.

Samtal med Binyavanga Wainaina - Sverigeaktuell med sin memoarbok och dess förlorade kapitel

 

”Det är inget problem att vara gay i Kenya – om du har ett kreditkort. Det är kanske inte accepterat men pengarna tycker man om.”

Binyavanga Wainaina är en känd kenyansk författare, kanske mest känd sedan Ngugi Wa Thiongo. I höst kommer hans självbiografi, ”En dag ska jag skriva om den här platsen”, på svenska och han håller avslutningsanförandet på Stockholm Literature. Jag träffar honom på ett högljutt lunchställe i en av Nairobis mer välbeställda förorter. Han bor här, tillbakaflyttad efter ett ganska kringflackande liv i Sydafrika och USA. 

Binyavanga är panafrikanist mer än kenyan, säger han. 2003 var med och skapade den litterära tidskriften ”Kwani?” (”Varför?” på nairobispråket sheng, som är en blandning av engelska och kiswahili.) ”Kwani?” var nyskapande; den utgick från en grupp unga kenyaner i städerna med rötter i både populärkultur och traditionell kultur. Tidskriften speglade det passionerade intresse som kenyaner har för landets politiska maktspel.

Känd runt om i Afrika och västvärlden blev Binyavanga 2005 när amerikanska Granta publicerade hans förgörande satir ”How to write about Africa”. ”Ha aldrig en bild av en välanpassad afrikan på ditt bokomslag, om inte den afrikanen har fått nobelpriset. En AK-47:a, framträdande revben, nakna bröst: använd det.” Vi som skriver om Afrika får också rådet att alltid använda ord som mörker, safari, tidlös, trumma och ursprunglig. Binyavanga har följt upp med fler satiriska texter. Han avfärdar oron i västvärlden över Kinas ökande investeringar i Afrika med att försvara denna relation som han anser är mer jämlik än de gamla koloniala banden.  ”Kina är ingen ängel – men vi är, för dem, en viktig del av den framtida världen. De bryr sig om sin egen framtid, inte vår; och vi arbetar med dem för vår framtid.”

Kenya - landet som gått i baklås - så här ser artikeln ut i Omvärlden

Kenya - a country in deadlock - from Nai Forum

Kenya – a country in deadlock

2 commentsNovember 14, 2014

By Cecilia Bäcklander, Swedish independent journalist and film maker

Corruption in Kenya is widespread and often exposed, but impunity is total. The police and security services are chronically and thoroughly corrupt and inefficient. The President’s corruption controller is in exile.

The violence after the fraudulent 2007 election was a gigantic setback for the confidence of Kenyans in the possibility of influencing policies and appointing leaders through elections.

Primary schooling is free and even the girls go to school. Digital technology has a huge impact. Cellphone services are being developed locally and now reach every farmer and roadside vendor.

No Kenyan politicians seem to be able to replace the tainted leadership. Both the government and the opposition are still being led by the families that appeared at Independence 50 years ago.

”The police is corrupt”, The President is a drunkard”, ”Now things are worse than ever!”. Many Kenyans have set opinions about politics. But despite more free elections, and despite the open critique of those in power, the country is more locked in ethnic groups and mistrust than it was at the time of the democratic breakthrough.

Corruption is widespread and often exposed, but impunity is total. Kenya is the country where the President’s corruption controller goes into exile. The police and security services are chronically and thoroughly corrupt and inefficient.

The biggest Kenyan trauma in the 2000s is the violent conflicts after the 2007 elections, when in particular groups of Kalenjin and Kikuyu exerted brute force against each other. Over 1000 people were killed and several hundred thousand were displaced.

Kenya - landet som gått i baklås - artikel i Omvärlden oktober 2014

ANALYS KENYA

Kenya – landet som gått i baklås

Text: Cecilia Bäcklander

Kenyas självbild är att vara en av Afrikas ledande länder. Men korruption, ojämlikhet, terroristhot och etnisk splittring präglar landet där presidenten och vicepresidenten valdes medan de var åtalade i Haag för brott mot mänskligheten. Kenya är landet där uppåt tio procent av budgeten kan försnillas utan att en enda person blir straffad.

”Polisen är korrupt!”, ”Presidenten är ett fyllo!”, ”Nu är det värre än nånsin!” Många kenyaner har bestämda uppfattningar om politiken. Yttrandefriheten har varit stark sedan Daniel arap Mois diktatur bröts med valet 2003. Dagstidningar köps och läses passionerat, radion har spänstiga debatter, i tv sitter besserwissrarna och breder ut sig. Det finns, hävdar en del, en ny kenyansk ”folkgrupp”, #KOT, Kenyans on Twitter.

Men trots flera fria val, och trots den öppna kritiken av makthavarna, är landet mer låst i etniska grupperingar och misstro än när det demokratiska genombrottet kom.

Korruptionen är utbredd och ofta avslöjad, men straffriheten är total. Kenya är landet där presidentens korruptionsövervakare går i landsflykt. Polis och säkerhetstjänst är kroniskt genomkorrupta och ineffektiva.

///Det största kenyanska/// traumat på 2000-talet är konflikterna efter valet 2007 då framför allt grupper ur kalenjin och kikuyus utövade brutalt våld mot varandra. Över 1 000 människor dog och flera hundra tusen fördrevs.

THE HONEY GUIDE av Richard Crompton

En deckare med en tidvis psykotisk maasai-kriminalare. Det är nytt.
Mollel blev chockskadad när amerikanska ambassaden i Nairobi blev utsatt för terrorattentat 1998 - hans unga fru dog i attacken. Nu är han ensam far till Adam, 9 år. Vi befinner oss i upptakten till valvåldet 2007 - 2008, eller rättare sagt post-election-violence. Familjen ska åter drabbas. Men samtidigt försöker Mollel - till synes den ende hederlige polisen i Kenya - att lösa mordet på en f d prostituerad maasai-kvinna.
Det leder honom in i korrupta cirklar, polischefer som inte vill utreda dom mäktiga, etniska konflikter, religiösa bedragare, och upp på helikopterplattan på Kenyatta International Center mitt i Nairobi, där lådor med röstsedlar byts ut. Den sittande presidenten vinner, mot alla odds, och våldet som ska skörda minst 1.200 dödsoffer och fördriva hundratusentals tar fart.
Jag tycker om den här boken - roligt att följa med på Mollels färder genom det NAirobi som jag känner så väl. Det ska bli fler deckare om vår maasai-polis. Hoppeligen får Crompton till personteckningen lite bättre framöver, men det är säkert mycket bra för att vara en debut.