Svältkatastrof - Bo Göransson i Utrikesmagasinet

Tom matskål. Det är inte naturens fel utan ansvarslösa ledares. Foto: Amazingmikael/Shutterstock

Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare

AFRIKA. Afrikanska länder har drabbats av den värsta torkan i FN:s historia. Men det är inte brist på regn som leder till svältkatastrofer. Svält beror istället på konflikter, kaos och krig, orsakade av ansvarslösa ledare. Världssamfundet tycks stå maktlöst inför denna insikt, skriver förre Sidachefen Bo Göransson med återhållen vrede. Sydsudans befolkning har inte drabbats av hungersnöd utan av usla och kriminella ledare, som förorsakar död och elände. Internationella brottmålsdomstolen borde spela en aktivare roll för att ställa de skyldiga till svars, betonar Bo Göransson, inom kort aktuell med en ny bok om svält och politik, skriven tillsammans med Cecilia Bäcklander.

Publicerad: 2017-04-02

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

FN slår larm, Afrika har drabbats av den värsta torkan i organisationens mer än 70-åriga historia. 40 miljoner människor bedöms riskera svält. Internationella resurser mobiliseras.

Människor i nöd måste få hjälp, det är det humanitära imperativet. Men fokus på det kortsiktiga behovet av mat riskerar att tappa bort diskussion av grunderna till svälten.

Uteblivna regn leder till torka och felslagna skördar, det vet vi och det gör vi normalt något åt, genom matleveranser till drabbade länder.

Artikel i Utrikesmagasinet 20 april 2016

Foto: Cecilia Bäcklander

Bottenfryst mellan Etiopien och Eritrea

ANALYS. Efter sitt långa självständighetskrig från Etiopien förvandlades Eritrea till ett jättelikt fängelse som människor fortsätter att fly ifrån. Samtidigt är konflikten mellan Asmara och Addis Abeba bottenfrusen, rapporterar Cecilia Bäcklander och Bo Göransson från Etiopien.

Publicerad: 2016-04-20

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

Den eritreanske flyktingen, vi kan kalla honom Gabriel, möter oss på det populäraste haket i Shire i Tigray i norra Etiopien, nära gränsen mellan de två fiendeländerna. Gabriel hävdar att han arbetat nära Eritreas president Isaias Afewerki men fallit i onåd och flytt. Han berättar om förtryck och hopplöshet. Han beskriver armén som demoraliserad. Han är en av 80 000 eritreaner som befinner sig i flyktingläger på den etiopiska sidan av gränsen.

Kidnappningar och tortyr i Sinai, faror på Medelhavet och terrorgruppen IS härjningar avskräcker inte dem som vill lämna det jättefångläger som är dagens Eritrea. De flesta av de 3 000 flyktingar som varje månad tar sig över över gränsen vill vidare till västländer, men en del familjer har med sig boskap och husgeråd och försöker etablera sig i norra Etiopien. ”Finns det inga spänningar mellan flyktingarna och lokalbefolkningen?”, undrar vi och får oförstående miner till svar. ”Vi är ju samma folk.” Även om vissa tillägger att eritreanerna ibland ser ner på tigreanerna, som på fattiga kusiner från landet.

Borderlines, en roman om Eritrea av Michela Wrong

Michela Wrong älskar Eritrea och eritreaner. Hon är passionerat imponerad av befolkningens kamp för självständighet och deras uppoffringar för friheten. Men hon ser också med stor sorg de problem som den stelnande regeringen och det auktoritära styret för med sig.

Wrong har skrivit tre reportageböcker om afrikanska länder. ”In the Footsteps of Mr Kurtz” om Mobutos Zaire, ”I didn´t do it for you” om Eritrea innan regimens repression var fullt lika tydlig som idag. Och så skrev hon ”It´s our time to eat”, om den kenyanske visselblåsaren John Githongo – en bok som är svår att få tag i i Nairobis annars välsorterade bokhandlar – de som saluförde den tycks ha fått obehagliga påtryckningar från polisen, en ovanlighet i dagens Kenya. Alla Wrongs böcker är bra - ambitiösa, välskrivna och välresearchade. Hon är en av de främsta västerländska afrikajournalisterna.

Johan Holmberg och jag skriver i Sydsvenskan om Eritrea, den 24 augusti 2015

"Eritreas invånare saknar hopp. Grundorsaken till det katastrofala läget är den olösta konflikten mellan Etiopien och Eritrea."

AKTUELLA FRÅGOR Konflikten mellan Etiopien och Eritrea skapar stort lidande och tvingar många på flykt. Läget i Eritrea är på många sätt katastrofalt.

 DELA 49

 TWEETA 2

 MEJLA

Publicerad 24 augusti 2015 00.01 · Uppdaterad 24 augusti 2015 00.01

Textstorlek:

I juni i år kom FN med en diger rapport som kritiserade Eritreas regering för ”systematiska, omfattande och grova brott mot mänskliga rättigheter”. Landets regim avvisade strax därefter rapporten som ”helt ogrundad och utan värde”.

Eritrea har ingen fungerande konstitution och har aldrig hållit val sedan självständigheten 1993. Kritik mot regimen tolereras inte, det finns ett utbrett angivarsystem. Godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar är vanligt förekommande. Förhållandena i fängelserna är vidriga. Statsbudgeten offentliggörs inte, rättsväsendet styrs av regimen, och landet ligger allra lägst på Reportrar utan gränsers index över pressfrihet i världen.

TYST DIPLOMATI av Jens Odlander

I våras kom den ut, diplomatens version av de 238 dagarna som de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tillbringade i etiopisk fångenskap och fängelse.

Den kom i bakvattnet av all uppmärksamhet som journalisternas egen skildring fått. Deras bok kom ungefär ett år efter frisläppandet och har fått stor spridning i Sverige både i tryckt form och som radioföljetong. Den är mycket bra.

Även Odlanders bok är välskriven. Den berättar om det som inte kunde sägas då när det tysta spelet pågick. Det är inga stora överraskningar eftersom svensk media följde berättelsen så nära medan den pågick.
Själv är jag mycket intresserad av Odlanders bedömningar av det etiopiska statsstyret och Meles Zenawi. Också hans syn på svenska mediers sätt att ligga på - bryt förbindelserna, fördöm, avsluta biståndet! Ja, biståndet är redan minimalt och inte ens de stora givarna som USA och England tycks kunna påverka Etiopien särskilt mycket. Att spela med var nödvändigt, bedömde UD och det hade de säkert rätt i. Etiopien tar inga tillrättavisningar och var noga med att allt hade sin legala gång, med rättegångar som var öppna, Persson/Schibbye fick försvarare. Det gick sen till en nådeansökan, så som det brukar gå, det känns som mycket gammeldags och autokratisk rättsskipning för oss, att statsledningen till slut fäller avgörandet när domstolen sagt sitt och när ånger sedan visats.