Artikel i Omvärlden om Etiopien - av Bo Göransson och mej

Protester i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Etiopiens regering kritiseras för behandlingen av den största folkgruppen oromo, studenter har mördats och jordbrukare har fördrivits från sin mark med motivet att marken ska användas till ”utveckling”.

Foto: Gadaa/Flickr

ANALYS

Etiopien − på randen till ett inbördeskrig

Publicerad: den 17 november 2016

Kontroll, angiverier och en hårdnande säkerhetsapparat har gjort befolkningen allt mer desperat. Bo Göransson och Cecilia Bäcklander tror att landet kan vara på randen till ett inbördeskrig.

Etiopien har 100 miljoner invånare, en mångårig historia av väpnad kamp, en hårdhänt säkerhetsapparat och gott om vapen bland civilbefolkningen. Den 9 oktober deklarerades undantagstillstånd. Kunskapen om vad som händer i landet är dålig. Journalistiken är under strikt kontroll. Internet stängs ner helt ibland och bloggare fängslas. Men det är ändå de moderna kommunikationerna som lett till spridningen av protesterna. I månader har bilder på blodiga människor i diken, på vägar och på bårar spritts över nätet. Regional och federal polis har attackerat fredliga protester men inte lyckats kväsa dem trots hundratals dödsoffer. Utländska företag och statliga verksamheter har förstörts.

Med undantagslagarna är demonstrationer förbjudna. Till och med gesten med armarna korsade vid handleden som de protesterande använt som symbol för fredligt motstånd är nu olaglig.

Artikel i Utrikesmagasinet om torkan i Etiopien - publicerad den 9 maj

I Korem i norra Etiopien har torkdrabbade familjer fått beredskapsjobb som ger dem pengar att köpa mat. De förbättrar terrassernas förmåga att hålla kvar nederbörden. Foto: Cecilia Bäcklander

Svält orsakas av politik, inte torka

ANALYS. Uppemot 20 miljoner etiopier kan bli beroende av nödhjälp, när nu Etiopien drabbats av den värsta torkan på 50 år. När andra kriser i världen konkurrerar om givarnas pengar sätts de styrande i Addis Abeba under press. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot deras egen framgångsberättelse, rapporterar Östafrikakännarna Cecilia Bäcklander och Bo Göransson i vårens andra artikel från Etiopien.

Publicerad: 2016-05-09

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

Vi reser 130 mil genom torkans Etiopien. På det tättbefolkade höglandet är varje sluttning terrasserad, varje jordplätt inmutad och utnyttjad. Bönderna plöjer de dammiga fälten i hopp om att vårregnen ska komma efter två uteblivna regnsäsonger. Två magra oxar och en träplog är deras eviga redskap.

I höstas när effekterna av torkan började bli tydliga deklarerade premiärminister Hailemariam Desalegn att Etiopien kan föda sin egen befolkning. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot den framgångsberättelse som under mer än tio år av stark tillväxt har dominerat i landet. Många etiopier blev upprörda av att torkans problem inte togs på allvar. Men samtidigt agerade regeringen. Den anslog sex miljarder kronor från den egna budgeten för att köpa mat och gick ut med vädjanden till världssamfundet.

Svårare dölja hungersnöd

Torkan anges vara den värsta på 50 år. En förklaring är väderfenomenet ”El Niño”. I år beräknas 20 miljoner människor i Etiopien vara beroende av nödhjälp. Det är en enorm påfrestning på ekonomi och människor.

Torka är ett naturfenomen, men om torka leder till hunger och död är en fråga om politik. Det finns beräkningar att Etiopien under de senaste femhundra åren haft omfattande missväxt ungefär vart tionde år. I modern tid handlar det om 1973, 1984, 2003, 2009 och 2015. Torka med svält har av hävd betraktats som naturens nyckfulla och brutala gång och inget som makthavarna kunnat göra något åt. Men internationella kontakter under senare delen av 1900-talet – via missionsverksamhet, handel, diplomati, Förenta nationerna och globala medier – har gjort det allt svårare att negligera eller dölja hungersnöd.

Kejsardömets fallSvälten 1973-1974 med tvåhundratusen dödsoffer bidrog till den etiopiska revolutionen och till kejsardömets fall när radikala demonstranter ställde hovets lyx och upphöjdhet mot böndernas lidande.

1984 var torkans effekter ännu värre. Då pågick väpnade uppror mot den styrande militärregimen i delar av landet. Först lyssnade inte världen på regeringens vädjan om bistånd. Men då katastrofen var ett faktum och utmärglade familjer kom till matutdelningslägren i Korem för att dö hamnade svälten på förstasidor, insamlingskampanjer slog rekord och Etiopien vimlade plötsligt av hjälporganisationer.

I Lalibela

I Lalibela och den imponerande Giorgioskyrkan.
Alla kan läsa sej till vad Lalibela är, kyrkorna är osannolika.

Det som chockade mej var fattigdomen. Jag hade väntat mej något annat - här finns ju turism eftersom kyrkorna är underverk, och Etiopien har dessutom haft många år av tillväxt.
Ändå var det precis som när vi reste runt på 80-talet.Trasiga ruckel, oftast med plåttak dock. Trasiga kläder (barnen går i skolan dock, i många år). Få varor. Jag letade efter vatten ett bra tag innan jag hittade. Letade bröd och fann runda munkar i en butik som bara hade runda munkar och flickan kunde inte växla en tia (4 spänn) så lite inkomster verkade hon ha. Kvinnor i gabi drack det heliga regnvattnet vid Giorgioskyrkan. Gatorna är hiskliga. Barn tigger. ALLT var som för 30 år sen.
Varför kan dom inte använda delar av dom 50 dollarna som turisterna betalar i inträde till kyrkorna till upprustning av stan? Hur kan denna fortfarande levande heliga plats kännas som staden som gud glömde.

Bilden ovan är ju alls ingen slum, jättefina tukuls,  kunde inte motstå dom.

Gamla i Etiopien - artikel i PRO Pensionären, april 2015

Hårda livsvillkor för gamla i Etiopienhttps://drive.google.com/file/d/0B-xag8RPG8mxUmhqVlFIUjJWQjdaVzcyeXlYUFRRcHZLTHM0/view?usp=sharing

OBS-inslag om gamla i Etiopien från 27 oktober 2014

Ingen plats för de många fattiga äldre när Etiopien vill bygga bort misären

lyssna på "Jag vill inte vara en börda längre. Jag vill dö."

"Jag vill inte vara en börda längre. Jag vill dö."

(5:14 min)

1 av 2

Mekonnen Birru, 100 år gammal, ensam kvar långt från sina hemtrakter. (Foto: Cecilia Bäcklander.)

Befolkningen i det afrikanska landet Etiopien har genomlidit många dramatiska skeenden under det senaste århundradet; krig mot Italien, italiensk ockupation, envåldshärskaren haile Selassie och brutal militärdiktatur.

 För ett kort ögonblick riktades Sveriges uppmärksamhet mot landet, när två svenskar satt fängslade i Etiopien. Nu finns det anledning att åter intressera sig för hur de 90 miljonerna etiopierna lever.

 Inte minst landets många fattiga äldre, som makthavarna tycks ha glömt. Journalisten Cecilia Bäcklander har träffat några av dem.

Publicerat måndag 27 oktober kl 13:40

DELA

 Välgörenhetsinrättningen för de utblottade och övergivna, ja den heter så, ligger i en sluttning på Entotokullen utanför Addis Abeba. Det är 3000 meter över havet, det är kallt, och det regnar.

  Jag halkar nerför den spruckna och slippriga betongen på den trånga gården. I tre mörka rum står 40 enkla sängar i rad, tätt tätt intill varann. Där ligger sängbundna gamlingar. I närheten hyr organisationen fler platser i enkla lerhus. En psykiskt sjuk man är instängd i ett slags hundkojeliknande skjul av korrugerad plåt och plastskynken - han måste krypa in, och sedan läggs haspen på utifrån.

 Etiopien är ett starkt traditionsbundet samhälle. Det är en självklar plikt för de unga att ta hand om sina gamla släktingar. I teorin.

 Men alla gamla människor i Etiopien har genomlevt dramatiska förändringar - italiensk ockupation, ett enväldigt närmast feodalt kejsardöme, en brutal militärdiktatur med kommunistiska förtecken där minsta felsteg ledde till fängelse, och en fortsatt auktoritär stat. Dessutom radikala förändringar i ägarförhållanden genom jordreform, drastiska folkomflyttningar, krig med tvångsrekryteringar och många stupade.

Bilder från Sire woreda, Oromia state

Inte en field trip utan detta

En bonde och hans oxe, han har 2 hektar

Tessama och Fekade visar sin "lagfart" på marken

Aster med sina två döttrar, hon är ensam bonde, mannen studerar långt borta

MEku, köpman, affärerna går dåligt, jag satte mej ner för att plåta, intresset på marknaden blev stort

En vecka i Addis utan blogg - här kommer lite bilder.

En vecka i Addis, har inte kommit in på bloggen förut, det har bara stått och stampat. Nu äntligen.
Går inte att återskapa det jag gjort - besök på välgörenhetsinrättning för utblottade gamla, resa till Sire i gamla Arsi-provinsen för att besöka bönder som är delaktiga i Disaster Risk Management-programmet. Lägger ut några bilder bara.

 Shamsu i chatkiosken

 Shuriash och Reema

Injera hos Shuriash med Monera

Mekonnen Birru, 100 år

TYST DIPLOMATI av Jens Odlander

I våras kom den ut, diplomatens version av de 238 dagarna som de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tillbringade i etiopisk fångenskap och fängelse.

Den kom i bakvattnet av all uppmärksamhet som journalisternas egen skildring fått. Deras bok kom ungefär ett år efter frisläppandet och har fått stor spridning i Sverige både i tryckt form och som radioföljetong. Den är mycket bra.

Även Odlanders bok är välskriven. Den berättar om det som inte kunde sägas då när det tysta spelet pågick. Det är inga stora överraskningar eftersom svensk media följde berättelsen så nära medan den pågick.
Själv är jag mycket intresserad av Odlanders bedömningar av det etiopiska statsstyret och Meles Zenawi. Också hans syn på svenska mediers sätt att ligga på - bryt förbindelserna, fördöm, avsluta biståndet! Ja, biståndet är redan minimalt och inte ens de stora givarna som USA och England tycks kunna påverka Etiopien särskilt mycket. Att spela med var nödvändigt, bedömde UD och det hade de säkert rätt i. Etiopien tar inga tillrättavisningar och var noga med att allt hade sin legala gång, med rättegångar som var öppna, Persson/Schibbye fick försvarare. Det gick sen till en nådeansökan, så som det brukar gå, det känns som mycket gammeldags och autokratisk rättsskipning för oss, att statsledningen till slut fäller avgörandet när domstolen sagt sitt och när ånger sedan visats.