Tuesday, May 10, 2016

Artikel i Utrikesmagasinet om torkan i Etiopien - publicerad den 9 maj

Svält orsakas av politik, inte torka

ANALYS. Uppemot 20 miljoner etiopier kan bli beroende av nödhjälp, när nu Etiopien drabbats av den värsta torkan på 50 år. När andra kriser i världen konkurrerar om givarnas pengar sätts de styrande i Addis Abeba under press. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot deras egen framgångsberättelse, rapporterar Östafrikakännarna Cecilia Bäcklander och Bo Göransson i vårens andra artikel från Etiopien.

Publicerad: 2016-05-09

Vi reser 130 mil genom torkans Etiopien. På det tättbefolkade höglandet är varje sluttning terrasserad, varje jordplätt inmutad och utnyttjad. Bönderna plöjer de dammiga fälten i hopp om att vårregnen ska komma efter två uteblivna regnsäsonger. Två magra oxar och en träplog är deras eviga redskap.

I höstas när effekterna av torkan började bli tydliga deklarerade premiärminister Hailemariam Desalegn att Etiopien kan föda sin egen befolkning. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot den framgångsberättelse som under mer än tio år av stark tillväxt har dominerat i landet. Många etiopier blev upprörda av att torkans problem inte togs på allvar. Men samtidigt agerade regeringen. Den anslog sex miljarder kronor från den egna budgeten för att köpa mat och gick ut med vädjanden till världssamfundet.

Svårare dölja hungersnöd

Torkan anges vara den värsta på 50 år. En förklaring är väderfenomenet ”El Niño”. I år beräknas 20 miljoner människor i Etiopien vara beroende av nödhjälp. Det är en enorm påfrestning på ekonomi och människor.

Torka är ett naturfenomen, men om torka leder till hunger och död är en fråga om politik. Det finns beräkningar att Etiopien under de senaste femhundra åren haft omfattande missväxt ungefär vart tionde år. I modern tid handlar det om 1973, 1984, 2003, 2009 och 2015. Torka med svält har av hävd betraktats som naturens nyckfulla och brutala gång och inget som makthavarna kunnat göra något åt. Men internationella kontakter under senare delen av 1900-talet – via missionsverksamhet, handel, diplomati, Förenta nationerna och globala medier – har gjort det allt svårare att negligera eller dölja hungersnöd.

Kejsardömets fallSvälten 1973-1974 med tvåhundratusen dödsoffer bidrog till den etiopiska revolutionen och till kejsardömets fall när radikala demonstranter ställde hovets lyx och upphöjdhet mot böndernas lidande.

1984 var torkans effekter ännu värre. Då pågick väpnade uppror mot den styrande militärregimen i delar av landet. Först lyssnade inte världen på regeringens vädjan om bistånd. Men då katastrofen var ett faktum och utmärglade familjer kom till matutdelningslägren i Korem för att dö hamnade svälten på förstasidor, insamlingskampanjer slog rekord och Etiopien vimlade plötsligt av hjälporganisationer.

Artikel i Utrikesmagasinet 20 april 2016

Bottenfryst mellan Etiopien och Eritrea

ANALYS. Efter sitt långa självständighetskrig från Etiopien förvandlades Eritrea till ett jättelikt fängelse som människor fortsätter att fly ifrån. Samtidigt är konflikten mellan Asmara och Addis Abeba bottenfrusen, rapporterar Cecilia Bäcklander och Bo Göransson från Etiopien.

Publicerad: 2016-04-20

Den eritreanske flyktingen, vi kan kalla honom Gabriel, möter oss på det populäraste haket i Shire i Tigray i norra Etiopien, nära gränsen mellan de två fiendeländerna. Gabriel hävdar att han arbetat nära Eritreas president Isaias Afewerki men fallit i onåd och flytt. Han berättar om förtryck och hopplöshet. Han beskriver armén som demoraliserad. Han är en av 80 000 eritreaner som befinner sig i flyktingläger på den etiopiska sidan av gränsen.

Kidnappningar och tortyr i Sinai, faror på Medelhavet och terrorgruppen IS härjningar avskräcker inte dem som vill lämna det jättefångläger som är dagens Eritrea. De flesta av de 3 000 flyktingar som varje månad tar sig över över gränsen vill vidare till västländer, men en del familjer har med sig boskap och husgeråd och försöker etablera sig i norra Etiopien. ”Finns det inga spänningar mellan flyktingarna och lokalbefolkningen?”, undrar vi och får oförstående miner till svar. ”Vi är ju samma folk.” Även om vissa tillägger att eritreanerna ibland ser ner på tigreanerna, som på fattiga kusiner från landet.

Hur kriget mot terrorismen blev lönsamma affärer - exemplet Kenya

Kenya gick in med trupp i Somalia 2011 för att bekämpa det militanta Al-Shabaab. Kenyas militär hade aldrig tidigare korsat en gräns. Beslutet fattades hastigt och i stor enighet i regering och parlament efter ett antal terroraktioner på kenyansk mark. Invasionen hade stöd hos den kenyanska befolkningen. Det fanns en trötthet på våldsdåd som ansågs ha sin viktigaste grogrund i det sönderfallande Somalia. Al-Quaidas attack på den amerikanska ambassaden i Nairobi 1998 och attentat på kusten 2002 hade lett till otrygghet och drastiskt minskade turistintäkter. Nu tycktes aktioner från det växande Al-Shabaab i Somalia ständigt spilla in över den 680 kilometer långa gränsen till Kenya.

Politikerna trodde att fälttåget skulle bli ett kort gästspel i grannlandet för att lära Al-Shabaab en läxa men trupperna stötte snart på problem. Al-Shabaab använde gerillataktik mot den tungfotade kenyanska armén. Efter en svår period inlemmades styrkan 2012 i Amisom som är Afrikanska Unionens FN-stödda insats i Somalia. Den består nu av 22.000 soldater från Uganda, Burundi, Djibouti, Kenya och Etiopien.

Vid fredsbevarande militära aktioner brukar man avstå från att införliva grannländer i insatsen – de kan ha andra intressen än fred på sin dagordning. Men här gällde inte den principen trots att grannarnas intressen i Somalia är många och stora.

Kenya vill ha en fredad zon längs gränsen. Kenya vill också ha stabilitet i Somalia för att slippa flyktingströmmar undan konflikt och naturkatastrofer. Det är högst rimliga önskemål. Men under ytan finns helt andra intressen kring Somalia i Kenya, med förgreningar högt upp i maktens korridorer. Smuggling av vapen, socker och narkotika ger stora inkomster. Byggboom och skenande priser i Nairobi beror delvis på somaliska skurkpengar som tvättas vita. Och det handlar inte bara om pengar för varor och vapen – de lösensummor som periodvis betalats ut för kidnappade båtpassagerare och besättningar måste investeras någonstans och Nairobi tycks vara en naturlig destination för dessa pengar.

Borderlines, en roman om Eritrea av Michela Wrong

Michela Wrong älskar Eritrea och eritreaner. Hon är passionerat imponerad av befolkningens kamp för självständighet och deras uppoffringar för friheten. Men hon ser också med stor sorg de problem som den stelnande regeringen och det auktoritära styret för med sig.

Wrong har skrivit tre reportageböcker om afrikanska länder. ”In the Footsteps of Mr Kurtz” om Mobutos Zaire, ”I didn´t do it for you” om Eritrea innan regimens repression var fullt lika tydlig som idag. Och så skrev hon ”It´s our time to eat”, om den kenyanske visselblåsaren John Githongo – en bok som är svår att få tag i i Nairobis annars välsorterade bokhandlar – de som saluförde den tycks ha fått obehagliga påtryckningar från polisen, en ovanlighet i dagens Kenya. Alla Wrongs böcker är bra - ambitiösa, välskrivna och välresearchade. Hon är en av de främsta västerländska afrikajournalisterna.

Samtal med Binyavanga Wainaina - Sverigeaktuell med sin memoarbok och dess förlorade kapitel

”Det är inget problem att vara gay i Kenya – om du har ett kreditkort. Det är kanske inte accepterat men pengarna tycker man om.”

Binyavanga Wainaina är en känd kenyansk författare, kanske mest känd sedan Ngugi Wa Thiongo. I höst kommer hans självbiografi, ”En dag ska jag skriva om den här platsen”, på svenska och han håller avslutningsanförandet på Stockholm Literature. Jag träffar honom på ett högljutt lunchställe i en av Nairobis mer välbeställda förorter. Han bor här, tillbakaflyttad efter ett ganska kringflackande liv i Sydafrika och USA.

Binyavanga är panafrikanist mer än kenyan, säger han. 2003 var med och skapade den litterära tidskriften ”Kwani?” (”Varför?” på nairobispråket sheng, som är en blandning av engelska och kiswahili.) ”Kwani?” var nyskapande; den utgick från en grupp unga kenyaner i städerna med rötter i både populärkultur och traditionell kultur. Tidskriften speglade det passionerade intresse som kenyaner har för landets politiska maktspel.

Känd runt om i Afrika och västvärlden blev Binyavanga 2005 när amerikanska Granta publicerade hans förgörande satir ”How to write about Africa”. ”Ha aldrig en bild av en välanpassad afrikan på ditt bokomslag, om inte den afrikanen har fått nobelpriset. En AK-47:a, framträdande revben, nakna bröst: använd det.” Vi som skriver om Afrika får också rådet att alltid använda ord som mörker, safari, tidlös, trumma och ursprunglig. Binyavanga har följt upp med fler satiriska texter. Han avfärdar oron i västvärlden över Kinas ökande investeringar i Afrika med att försvara denna relation som han anser är mer jämlik än de gamla koloniala banden. ”Kina är ingen ängel – men vi är, för dem, en viktig del av den framtida världen. De bryr sig om sin egen framtid, inte vår; och vi arbetar med dem för vår framtid.”

I Lalibela

I Lalibela och den imponerande Giorgioskyrkan.
Alla kan läsa sej till vad Lalibela är, kyrkorna är osannolika.

Det som chockade mej var fattigdomen. Jag hade väntat mej något annat - här finns ju turism eftersom kyrkorna är underverk, och Etiopien har dessutom haft många år av tillväxt.
Ändå var det precis som när vi reste runt på 80-talet.Trasiga ruckel, oftast med plåttak dock. Trasiga kläder (barnen går i skolan dock, i många år). Få varor. Jag letade efter vatten ett bra tag innan jag hittade. Letade bröd och fann runda munkar i en butik som bara hade runda munkar och flickan kunde inte växla en tia (4 spänn) så lite inkomster verkade hon ha. Kvinnor i gabi drack det heliga regnvattnet vid Giorgioskyrkan. Gatorna är hiskliga. Barn tigger. ALLT var som för 30 år sen.
Varför kan dom inte använda delar av dom 50 dollarna som turisterna betalar i inträde till kyrkorna till upprustning av stan? Hur kan denna fortfarande levande heliga plats kännas som staden som gud glömde.

Bilden ovan är ju alls ingen slum, jättefina tukuls, kunde inte motstå dom.

Tuesday, August 25, 2015

Johan Holmberg och jag skriver i Sydsvenskan om Eritrea, den 24 augusti 2015

"Eritreas invånare saknar hopp. Grundorsaken till det katastrofala läget är den olösta konflikten mellan Etiopien och Eritrea."

AKTUELLA FRÅGOR Konflikten mellan Etiopien och Eritrea skapar stort lidande och tvingar många på flykt. Läget i Eritrea är på många sätt katastrofalt.

Publicerad 24 augusti 2015 00.01 · Uppdaterad 24 augusti 2015 00.01

Textstorlek:

I juni i år kom FN med en diger rapport som kritiserade Eritreas regering för ”systematiska, omfattande och grova brott mot mänskliga rättigheter”. Landets regim avvisade strax därefter rapporten som ”helt ogrundad och utan värde”.

Eritrea har ingen fungerande konstitution och har aldrig hållit val sedan självständigheten 1993. Kritik mot regimen tolereras inte, det finns ett utbrett angivarsystem. Godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar är vanligt förekommande. Förhållandena i fängelserna är vidriga. Statsbudgeten offentliggörs inte, rättsväsendet styrs av regimen, och landet ligger allra lägst på Reportrar utan gränsers index över pressfrihet i världen.

ÖSTAFRIKABLOGGEN