Guld. Diamanter. Mineraler. Åtråvärda råvaror på världsmarknaden och rikligt förekommande i de afrikanska länderna. Men det är multinationella företag i västvärlden som har byggt ett välstånd på resurserna. Det har skett genom en systematisk plundring enligt ekonomijournalisten Tom Burgis.
Journalisten Cecilia Bäcklander följer Burgis jakt på sanningen om råvaruhandeln, i boken "The looting machine".
"De transnationella eliterna, menar Burgis, blomstrar i globaliseringens era och tjänar bara sin egen berikning. All företagsamhet är inte utsugande men bland de företag han kritiserar finns några av världens största. Det innebär att om du bor i väst och har pension, finns stor risk att dina pengar deltar i skumma affärer säger Burgis och förundrar sig över att medvetna konsumenter bryr sig om var deras kaffe kommer ifrån, men inte metallen i telefonen eller bensinen i biltanken."
"The Looting Machine", plundrarmaskinen, inleds med berättelsen om hur författaren, ekonomijournalisten Tom Burgis, fick ett allvarligt psykiskt sammanbrott efter att ha bevittnat följderna av en massaker i norra Nigeria. Så småningom kunde han gå vidare men han bestämde sig för att undersöka vad som gör att flertalet av det oljerika Nigerias 170 miljoner människor är extremt fattiga. Och på vilket sätt vår välmåga i väst hör ihop med en massaker i en avlägsen by i Afrika.
Underrubriken "krigsherrar, magnater, smugglare och den systematiska stölden av Afrikas rikedomar" lämnar ingen tvekan om vad "The Looting Machine" handlar om. Den skildrar det som kallas resursförbannelsen, the resource curse , som inte är unik för Afrika men värst, eftersom Afrika som på en och samma gång är världens fattigaste och rikaste kontinent. Men, säger Burgis, förbannelsen är inte en abstrakt ekonomisk princip, det som händer i Afrikas råvaruländer är systematisk plundring. Och den utsugning av guld, diamanter och mineraler som startade med kolonialister, legoknektar och handelsmän leder in i vår högteknologiska tid. När kolonialmakterna drog sig tillbaka fortsatte industrins jättar att glufsa i sig råvarorna.
Och hur gick det till? Jo, Burgis beskriver ett slags skuggstater. Vid sidan om lagar och parlament i Angola, Nigeria och Kongo verkar anonyma, ansiktslösa men inte aningslösa, multinationella företag, investerare och banker. De gör skumma avtal med kuppledare och afrikanska eliter som tillåter dem att suga ut kontinentens råvaror. Genom mutor får de skattefördelar i investeringsländerna. Genom intern prissättning mellan företagens förgreningar i många länder kan inkomsterna flyttas dit där de beskattas minst. Statens och företagens makt flyter ihop. Afrikanska ledare som en gång bekämpade rasistregimer liknar nu de minoritetsstyren de störtade. "Det är som ett virus, som förs över från kolonialregeringar till ledare för självständiga länder", säger en nigeriansk kritiker.
De transnationella eliterna, menar Burgis, blomstrar i globaliseringens era och tjänar bara sin egen berikning. All företagsamhet är inte utsugande men bland de företag han kritiserar finns några av världens största. Det innebär att om du bor i väst och har pension, finns stor risk att dina pengar deltar i skumma affärer säger Burgis och förundrar sig över att medvetna konsumenter bryr sig om var deras kaffe kommer ifrån, men inte metallen i telefonen eller bensinen i biltanken.
Boken är spännande. Vi får följa hur Burgis ena dan låtsas vara diamanthandlare i Zimbabwe för att ta sig fram fram dit där ädelstenarna bryts och andra dan knackar på dörrar i Hongkong för att spåra upp den mystiske mellanhanden Sam Pa som har otaliga identiteter och kopplingar till den kinesiska staten och till roffande afrikanska statsöverhuvuden i länder med olja, järnmalm, uran eller guld och diamanter. Burgis skildrar den israeliske diamantbaronen Dan Gertlers korrumperande affärer med president Kabila i Kongo, och han djupdyker i multinationella Shells förehavanden i Nigerias laglösa oljedelta. Han sitter vid gränskontroller och beskådar smuggeltrafiken av textilier som slår ut den inhemska produktionen, han pratar med gruvarbetare, arbetslösa och sluminvånare - de som drabbats av plundringen. Hans envisa jakt på sanningar stöter på många hinder i form av företagshemligheter och av ansvariga som har fingrarna i syltburkarna. Och om en afrikansk regering, tyvärr alltför sällan, vill bli av med utsugande råvaruavtal slår en outsinlig armé av processvilliga advokater ner på dem.
Burgis medger att västlig kritik av Kinas intåg som investerare i Afrika luktar hyckleri men oroar sig ändå för den svåröverskådliga roll Kinas intressen börjat spela inom råvaruutvinningen. De imponerande tillväxtsiffror som Afrika presenterat på senare år döljer ökande ojämlikhet. De rika mineralfyndigheterna har dömt kontinenten till underutveckling, menar Burgis. 2011 var Afrikas andel av världens tillverkningsindustri en enda ynka procent, samma andel som vid millennieskiftet. De resursrikaste länderna förblir de fattigaste och den demokratiska kontrollen undermineras av en flod av dollar in i de styrandes skattkistor.
Men det finns ljuspunkter. Botswana har trots stora diamanttillgångar lyckats undvika rofferi och i stället sett till att rikedomen kommit befolkningen till del. Det går alltså. Och plundrarmaskinen kan bara fortsätta att tugga om presidenter och andra ansvariga inom råvaruländerna smörjer den.
Burgis ger i boken inga svar men i en intervju säger han det inte går att lita till företagens eget ansvar. Det enda som fungerar är att lagstifta bort skum intern prissättning och skatteparadistricks. Men det kräver ansvarsfulla regeringar i råvaruländerna. Protektionism, säger han, är ett fult ord idag men framväxande ekonomier behöver skydda sin produktion.
Burgis är ekonomijournalist och kan knappast misstänkas för att vara antikapitalistisk. Just därför känns hans slutfråga desperat och akut:
Är globaliseringen ett sätt att förslava nationer?
