I Lalibela och den imponerande Giorgioskyrkan.
Alla kan läsa sej till vad Lalibela är, kyrkorna är osannolika.
Det som chockade mej var fattigdomen. Jag hade väntat mej något annat - här finns ju turism eftersom kyrkorna är underverk, och Etiopien har dessutom haft många år av tillväxt.
Ändå var det precis som när vi reste runt på 80-talet.Trasiga ruckel, oftast med plåttak dock. Trasiga kläder (barnen går i skolan dock, i många år). Få varor. Jag letade efter vatten ett bra tag innan jag hittade. Letade bröd och fann runda munkar i en butik som bara hade runda munkar och flickan kunde inte växla en tia (4 spänn) så lite inkomster verkade hon ha. Kvinnor i gabi drack det heliga regnvattnet vid Giorgioskyrkan. Gatorna är hiskliga. Barn tigger. ALLT var som för 30 år sen.
Varför kan dom inte använda delar av dom 50 dollarna som turisterna betalar i inträde till kyrkorna till upprustning av stan? Hur kan denna fortfarande levande heliga plats kännas som staden som gud glömde.
