Tuesday, September 12, 2017

Artikel i Omvärlden om valet i Kenya - författare Bo Göransson


bo-goransson-kronika-kenya-valet.jpg
Foto: Cecilia Bäcklander
ANALYS

Det underkända valet i Kenya – en triumf för demokratin?

Etniska gruppers inflytande över makten i Kenya måste brytas, först då kommer det bli verklig demokrati, skriver Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya.
Den 8 augusti gick kenyanerna till valurnorna. Valkommissionen meddelade efter ett par dagars röstsammanräkning att den sittande presidenten, Uhuru Kenyatta, blivit omvald. Oppositionsledaren Raila Odinga överklagade.

Raila Odinga tillhör en av de familjer vars klaner konkurrerar om makten i Kenya. Foto:Forum/ Matthew Jordaan

Häng med Kaz och OmVärlden när hon gick och röstade


Tre veckor senare ogiltigförklarade också Högsta domstolen valet och bestämde att ett nytt val ska hållas inom 60 dagar. Det var ett unikt beslut, något sådant har aldrig hänt i Afrika. Och det handlar inte om ett oförberett eller illa planerat val. Det anses vara ett av de dyraste valen i historien räknat per väljare. På grund av gamla valfusksynder med katastrofala följder hade man köpt ett sofistikerat datasystem för 24 miljoner dollar för att hantera omkring 100 miljoner röster för att välja president, parlament, senat, guvernörer, kvinnorepresentanter och regionparlament. Det nya valet kommer också bli en kostsam historia, även för de väljare som måste bege sig till hembyarna för att rösta en gång till. I det limbo som nu infunnit sig dyker den kenyanska börsen och valutan sjunker i värde.

Domstolen beslut ses som en seger

Alla, utom sittande regering och president, hyllar ändå domstolens beslut som ett bevis på den dömande maktens oberoende i ett land där medborgarnas tilltro till sina institutioner är i botten. De internationella valobservatörerna har också blivit rejält tilltufsade av domslutet – de var ungefär 400 stycken från EU, USA och AU och förklarade att valet var fritt, rättvist och trovärdigt. Men de kunde bara se det som hände i och kring vallokalerna, de kunde inte urskilja problem i teknologin, i överföringar av resultaten till den centrala sammanräkningen – eller för den delen den ”hemliga algoritm” som det spekuleras om. Kan det ha funnits en konspiration som manipulerade valsystemet så att röster systematiskt flyttades för att säkra den sittande presidentens seger? Vad är annars förklaringen till den konstanta skillnaden mellan kandidaterna oavsett vilka valkretsar som rapporterades in?
40 000 vallokaler ska nu bemannas igen, och felaktigheterna, vilka de nu var, korrigeras. Valkommissionen fastställde till allmän förvåning att omröstningen ska ske redan inom 50 dagar. Oppositionen kräver att valkommissionen ersätts för att den har förbrukat sitt förtroende. Presidenten håller osammanhängande tal där han kritiserar domstolen och hotar med att ”ta hand om domarna” efter valet.

Kritiker blev giriga maktspelare

Kenyaner har älskat sina val – i januari 2003 flyttade jag till Nairobi och kom till ett land i politisk eufori. Demokratin hade segrat, oppositionen hade samarbetat för att störta diktatorn Daniel arap Moi, medierna var fria att kritisera och hade idogt samlat in egna uppgifter från även de avlägsnaste vallokaler för att stoppa röstfusk. Korruptionsrättegångar sändes i tv, det förtryckta civilsamhället blev de nya makthavarna. Det var underbara dagar, människor pratade fritt och öppet.
Allt blev inte så rosenskimrande – de som kritiserat makten blev själva giriga maktspelare när de fick tillgång till köttgrytorna och det var deras tur att äta, som man säger i Kenya.
Folket fortsatte ändå att rösta och mobilisera entusiasm i varje nytt val – i två folkomröstningar om en ny konstitution och i vanliga politiska val. Men makthavarnas valfiffel och rofferi ökade misstron, skärpte de etniska motsättningarna och grävde djupa skyttegravar genom nationen.  
Bakslagen blev enorma – efter valet 2007 skakades landet i sina grundvalar av ett våld utan motstycke, med en inbördeskrigsliknande situation med mord, misshandel, plundringar och fördrivningar.
Kan kenyanerna nu njuta av demokratins slutliga genombrott när en domstol går emot den allra högsta makten? Nja, de är nog inte framme än. Det är inte det första demokratiska genombrottet vi nu ser, kanske det fjärde. Och det krävs nog ett par till för att Kenya ska bli ett moget demokratiskt samhälle.
 
Kenyatta svärs in som Kenyas fjärde president. Foto:Kiprutokelvin/ CC Common 2016


Motsättningar sedan självständigheten

Det första steget mot demokrati var naturligtvis självständigheten, 1963. Men de nya makthavarna tog över mycket av kolonialisternas beteenden och prioriteringar, framför allt gynnandet av den egna gruppen. Motsättningen mellan kikuyugruppen, personifierad av den förste presidenten Jomo Kenyatta och luo, företrädd av hans förste vicepresident Odinga, fanns redan vid självständigheten och lever fortfarande, nu genom deras söner.
Men valen var rimligt fria och rättvisa under Kenyatta. Vid sin död efterträddes han av Moi, som successivt centraliserade makt till presidentämbetet, ströp tidningar, fängslade motståndare och införde enpartistat. Det interna motståndet och den internationella kritiken gjorde att Moi kröp till korset 1994 och tillät andra partier.
Det var genombrott nummer två, som dock inte innebar slutet för Mois presidentinnehav, eftersom motståndarna inte kunde enas om en gemensam kandidat. Landets kapplöpning mot avgrunden fortsatte. Ekonomin hade vid det här laget ett svårslaget rekord för ett land i fred, 14 år av ekonomisk tillbakagång.
2002 kom det som många ansåg som det tredje och avgörande genombrottet, då vann Mwai Kibaki och Raila Odinga  en jordskredsseger baserad på en stor koalition mellan de historiska antagonisterna, kikuyus och luos.
Men det var ett tvångsäktenskap, i syfte att få bort Moi och dennes inflytande i politiken. Och vid valet 2007 kom de tidigare skiljelinjerna fram. Raila Odinga ställde upp mot Mwai Kibaki och förlorade eller bestals på segern. Båda sidor fuskade. Valvåldet som följde chockade omvärld och kenyaner och präglar än idag politiken. 2013 förlorade Odinga igen, denna gång mot den nye kikuyuledaren, Uhuru Kenyatta. Valresultatet accepterades trots misstankar och anklagelser om fusk.

Maktkampen mellan familjedynastierna fascinerar 

Det nästan unika med den kenyanska politiken är den solida personkontinuiteten, oavsett politikens svängningar: Den andre presidenten var vice hos den förste, den tredje var finansminister hos den förste och vice hos den andre. Den fjärde är son till den förste.
Den Odinga som nu för andra gången utmanar om presidentmakten är son till den förste vice presidenten. Den han möter är sonen till den förste presidenten. De två familjedynastierna från luo och kikuyu har kämpat om makten alltsedan självständigheten.
Kenyanerna är maniskt intresserade av denna maktkamp, och de följer ofta politiken med etniska glasögon. Framgångar för politiker från den egna regionen eller folkgruppen tolkas positivt. Det handlar inte om att nå politiska mål utan om att det kan gynna den egna gruppen att ha medlemmar på höga positioner.
Vad kommer att hända, när kommer nästa genombrott?
Om HDs beslut står sig, ett nytt val genomförs som betraktas som fritt och rättvist, och resultatet accepteras, då har vi ett tydligt genombrott, det fjärde.
Men det behövs nog ett femte och kanske ett sjätte innan demokratins spelregler och dess kultur cementerats i den kenyanska politiken.
Basen är lagd. Ett imponerande folkbildningsarbete kring 2010 års konstitution har bidragit till att öka den politiska kunskapen. Väck en kenyan mitt i natten och hen kan förklara kvinnors rättigheter eller religionens ställning i författningen. Urbanisering och deltagande i informationssamhället kommer att ge utrymme för politik som höjer sig över de etniska grupperna, det fanns sådana kandidater till parlamentet i detta val men de nådde inte ända fram. Deras tid kommer nog.

Kenyas press har hotats många gånger, men aldrig tystats. Den är inte omutlig, den är sensationsinriktad, den vinglar i granskningarna av de mäktiga – men den är ändå bättre än medierna i de flesta av grannländerna.

Regionalisering kan stärka etniska grupper

Den regionalisering som genomförts från 2010 innebär att betydande resurser överförs till landets 47 län. Det kan på sikt bidra till att makten förskjuts från Nairobi och de centrala köttgrytorna och att besluten kommer närmare människorna och deras kontroll. Men där finns också risken att regionernas förankring i en viss etnisk grupp förstärks ännu mer, på bekostnad av nationella och gemensamma mål. Och etnicitet är på spikrak kollissionskurs med demokrati. Det behövs partier, ungdomsförbund, studentförbund och kvinnoförbund som har nationella intressen, vill och kan se bortom den egna gruppen och få anhängare från olika delar av landet.
Korruption eroderar det gemensamma kittet. Varje gång jag kommer till Kenya säger vänner – du anar inte hur korruptionen växer. Men det sa du ju förra året också, det har alla sagt varje år, hur är det möjligt? Svaret är att det tycks vara möjligt. När Uhuru Kenyatta valdes till president 2013 sa många: Han är redan så rik så han behöver inte vara korrupt, därför kan han bli en bra president. Tyvärr har de prognoserna slagit fel. Det finns många nära makten som fyller sina fickor, samtidigt som torka och prishöjningar på mat slagit hårt mot medborgarna.
Kenyanerna vill ha demokrati. De vill välja sina ledare. De vill kunna avsätta dem, och det sker i brutal omfattning, hälften av platserna i parlamentet byter innehavare vid varje val.
Nästa genombrott måste handla om både människors makt över ekonomin, de gemensamma resurserna, och att gruppens intresse ger vika för nationens eller samhällets intressen.
Tulipanaros?
Bo Göransson

Wednesday, April 5, 2017

Svältkatastrof - Bo Göransson i Utrikesmagasinet



Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare
Tom matskål. Det är inte naturens fel utan ansvarslösa ledares. Foto: Amazingmikael/Shutterstock

Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare


AFRIKA. Afrikanska länder har drabbats av den värsta torkan i FN:s historia. Men det är inte brist på regn som leder till svältkatastrofer. Svält beror istället på konflikter, kaos och krig, orsakade av ansvarslösa ledare. Världssamfundet tycks stå maktlöst inför denna insikt, skriver förre Sidachefen Bo Göransson med återhållen vrede. Sydsudans befolkning har inte drabbats av hungersnöd utan av usla och kriminella ledare, som förorsakar död och elände. Internationella brottmålsdomstolen borde spela en aktivare roll för att ställa de skyldiga till svars, betonar Bo Göransson, inom kort aktuell med en ny bok om svält och politik, skriven tillsammans med Cecilia Bäcklander.
Publicerad: 2017-04-02
FN slår larm, Afrika har drabbats av den värsta torkan i organisationens mer än 70-åriga historia. 40 miljoner människor bedöms riskera svält. Internationella resurser mobiliseras.
Människor i nöd måste få hjälp, det är det humanitära imperativet. Men fokus på det kortsiktiga behovet av mat riskerar att tappa bort diskussion av grunderna till svälten.
Uteblivna regn leder till torka och felslagna skördar, det vet vi och det gör vi normalt något åt, genom matleveranser till drabbade länder.