Kenya gick in med trupp i Somalia 2011 för att bekämpa det militanta Al-Shabaab. Kenyas militär hade aldrig tidigare korsat en gräns. Beslutet fattades hastigt och i stor enighet i regering och parlament efter ett antal terroraktioner på kenyansk mark. Invasionen hade stöd hos den kenyanska befolkningen. Det fanns en trötthet på våldsdåd som ansågs ha sin viktigaste grogrund i det sönderfallande Somalia. Al-Quaidas attack på den amerikanska ambassaden i Nairobi 1998 och attentat på kusten 2002 hade lett till otrygghet och drastiskt minskade turistintäkter. Nu tycktes aktioner från det växande Al-Shabaab i Somalia ständigt spilla in över den 680 kilometer långa gränsen till Kenya.
Politikerna trodde att fälttåget skulle bli ett kort
gästspel i grannlandet för att lära Al-Shabaab en läxa men trupperna stötte
snart på problem. Al-Shabaab använde gerillataktik mot den tungfotade kenyanska
armén. Efter en svår period inlemmades styrkan 2012 i
Amisom som är Afrikanska Unionens FN-stödda insats i Somalia. Den består nu av
22.000 soldater från Uganda, Burundi, Djibouti, Kenya och Etiopien.
Vid fredsbevarande militära
aktioner brukar man avstå från att införliva grannländer i insatsen – de kan ha
andra intressen än fred på sin dagordning. Men här gällde inte den principen
trots att grannarnas intressen i Somalia är många och stora.
Kenya vill ha en fredad zon
längs gränsen. Kenya vill också ha stabilitet i Somalia för att slippa
flyktingströmmar undan konflikt och naturkatastrofer. Det är högst rimliga
önskemål. Men under ytan finns helt andra intressen kring Somalia i Kenya, med
förgreningar högt upp i maktens korridorer. Smuggling av vapen, socker och
narkotika ger stora inkomster. Byggboom och skenande priser i Nairobi beror
delvis på somaliska skurkpengar som tvättas vita. Och det handlar inte bara om
pengar för varor och vapen – de lösensummor som periodvis betalats ut för
kidnappade båtpassagerare och besättningar måste investeras någonstans och
Nairobi tycks vara en naturlig destination för dessa pengar.
