Den kenyanska regeringen vill tömma världens största flyktingläger, Dadaab, i november. Vad är egentligen orsaken? Och hur ska det gå till? Den internationella kritiken är skarp, men resignerad, samtidigt anklagar den kenyanske vice presidenten, William Ruto, väst för att inte ta sitt ansvar.
Foto: Flickr/UNICEF
ANALYS
När världens största flyktingläger ska tömmas
I november ska världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya, tömmas. Men vad är egentligen orsaken? Är det för att det är för dyrt – eller för att lägren hyser terrorister? Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya, tror att regeringen målat in sig i ett hörn.
I Dadaab, världens största flyktingläger, har tre generationer somalier fötts, levt och dött. De första tog sig dit 1992 då Somalia fallit samman i inbördeskrig och laglöshet, nu bor 300 000 flyktingar i lägret. Den kenyanska regeringen har varnat att det ska vara tömt i november. Den internationella kritiken är skarp, men resignerad.
Hur ska det gå till att tömma denna gigantiska flyktingbosättning? Jag besöker Dadaab i september 2016, samtidigt som världens ledare samlas i New York för att diskutera den globala flyktingkrisen, där den kenyanske vice presidenten William Ruto anklagar väst för att inte ta sitt ansvar.
Dadaab är en liten, vindpinad och isolerad stad i nordöstra Kenya, en timma med flyg från huvudstaden Nairobi, åtta med bil, tre till somaliska gränsen. Utanför staden, i olika riktningar, ligger de fem flyktingbosättningarna utan vilka få hade hört talas om Dadaab. Den överväldigande majoriteten i lägret är somalier, men där finns också ugandier, kongoleser, etiopier och sudaneser.
Gratis mat och vatten i lägren
Marken är brun, torr och platt, horisonten syns i alla riktningar. Glesa taggbuskar och tuvor skymtar som smutsgröna fläckar. Husen är av lera eller kupoler av långa, böjda trägrenar, täckta med plastbitar och tyg. Här och var plåttak. Moskéerna jag ser är halvstora lador av korrugerad plåt.
Flyktingarna har inte rätt att arbeta och försörja sig och de får inte bosätta sig i Kenya, utgångspunkten är att de snarast ska återvända hem. De får gratis mat och vatten, liksom grundläggande hälsovård och utbildning. Små butiker finns.
Konfliktytorna mellan flyktingarna i lägret och kenyanerna i staden är potentiellt många. Kenyanerna får inte fri mat och vatten. Skolorna och sjukvården i lägret anses vara klart överlägsen stadens. Flyktingarna får inte ha boskap men många håller getter som konkurrerar om betesmarkerna. Markförstörelsen är enorm. Men staden får också inkomster från flyktingarna, genom försäljning av varor, smuggling och den utländska närvarons köpkraft.
