Barnsoldater och rättvisa

  Analyser 2016 December Barnsoldaterna i Uganda och rättvisan

Pojkar som kidnappats men lyckats rymma från LRA, i ett rehabiliteringsläger i norra Uganda. Bilden är drygt tio år gammal. Foto: Cecilia Bäcklander.

Är barnsoldater som tvingas begå krigsbrott skyldiga ?

ANALYS. I decennier härjade LRA, Herrens befrielsearmé, i norra Uganda, ledd av Joseph Kony. Hans styrkor massakrerade, lemlästade, torterade, tog barnsoldater och sexslavar. En av de barnsoldater som rövades bort från sin familj för att sedan begå ohyggliga gärningar, först som soldat och sedan som befäl, var Dominic Ongwen. Han står nu åtalad inför Internationella brottmålsdomstolen ICC för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Cecilia Bäcklander visar vad som ligger i domstolens vågskål.

Publicerad: 2016-12-13

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

Har barnsoldater, som tvingats in i krig, ansvar för sina handlingar?

Det är den fråga som Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, nu ställer när den inleder rättegången mot Dominic Ongwen. Rätten kommer att få höra vittnesmål om de mest brutala brott. Dominic Ongwen var befälhavare i den mordiska rebellrörelsen Herrens befrielsearmé, eller LRA (Lord's Resistance Army), som i decennier härjade i norra Uganda. Men Ongwen var också barnsoldat, bortrövad vid tio års ålder och drillad in i kampen av ledaren Joseph Kony. Alla kidnappade barn tvingades begå övergrepp, mörda och lemlästa, ibland sin egen familj och sina egna hembyar.

Kan en sådan person ställas till svars för sina handlingar? Han tvingades ju bli en mördare. Ongwen ska åtalas för 70 fall av krigsbrott och brott mot mänskligheten – mord, våldtäkt, sexslaveri, tortyr, plundring och rekrytering av barn till väpnad strid. Det är första gången ICC åtalar en tidigare barnsoldat.

Artikel i Röda Korsets tidning Henry om Dadaab

KATASTROFER

16 nov 2016

"Mitt barnbarn hjälpte mig att fly torkan"

Getterna och kamelerna var hennes levebröd. Men när till och med djuren dog på grund av torkan fick Zeinab hjälp av barn­barnet att fly landet i en lastbil.

Zeinabs Diis Osman lever nu i ett flyktingläger i Kenya men drömmer om sin barndom i Somalia. Hon har inte en enda bild, inte ett enda minne med sig från sitt långa liv i hemlandet.

– Jag var lycklig då, jag hade en bra familj. Vi hade mycket boskap. Jag fick gå i skolan och lära mig läsa och skriva.

När hon var 80 år tvingade torkan och konflikterna bort henne. Nu är hon 86 och säger att hon är beredd att flytta igen, om hon måste. Zeinabs familj var nomader, de hade många getter och kameler och när det var torrtider fick de hjälp av staten.

Artikel i Omvärlden om Etiopien - av Bo Göransson och mej

Protester i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Etiopiens regering kritiseras för behandlingen av den största folkgruppen oromo, studenter har mördats och jordbrukare har fördrivits från sin mark med motivet att marken ska användas till ”utveckling”.

Foto: Gadaa/Flickr

ANALYS

Etiopien − på randen till ett inbördeskrig

Publicerad: den 17 november 2016

Kontroll, angiverier och en hårdnande säkerhetsapparat har gjort befolkningen allt mer desperat. Bo Göransson och Cecilia Bäcklander tror att landet kan vara på randen till ett inbördeskrig.

Etiopien har 100 miljoner invånare, en mångårig historia av väpnad kamp, en hårdhänt säkerhetsapparat och gott om vapen bland civilbefolkningen. Den 9 oktober deklarerades undantagstillstånd. Kunskapen om vad som händer i landet är dålig. Journalistiken är under strikt kontroll. Internet stängs ner helt ibland och bloggare fängslas. Men det är ändå de moderna kommunikationerna som lett till spridningen av protesterna. I månader har bilder på blodiga människor i diken, på vägar och på bårar spritts över nätet. Regional och federal polis har attackerat fredliga protester men inte lyckats kväsa dem trots hundratals dödsoffer. Utländska företag och statliga verksamheter har förstörts.

Med undantagslagarna är demonstrationer förbjudna. Till och med gesten med armarna korsade vid handleden som de protesterande använt som symbol för fredligt motstånd är nu olaglig.

Om stängningen av Dadaab - artikel i Omvärlden av Bo Göransson den 19 oktober

Den kenyanska regeringen vill tömma världens största flyktingläger, Dadaab, i november. Vad är egentligen orsaken? Och hur ska det gå till? Den internationella kritiken är skarp, men resignerad, samtidigt anklagar den kenyanske vice presidenten, William Ruto, väst för att inte ta sitt ansvar.

Foto: Flickr/UNICEF

ANALYS

När världens största flyktingläger ska tömmas

Publicerad: den 19 oktober 2016

I november ska världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya, tömmas. Men vad är egentligen orsaken? Är det för att det är för dyrt – eller för att lägren hyser terrorister? Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya, tror att regeringen målat in sig i ett hörn.

I Dadaab, världens största flyktingläger, har tre generationer somalier fötts, levt och dött. De första tog sig dit 1992 då Somalia fallit samman i inbördeskrig och laglöshet, nu bor 300 000 flyktingar i lägret. Den kenyanska regeringen har varnat att det ska vara tömt i november. Den internationella kritiken är skarp, men resignerad.

Hur ska det gå till att tömma denna gigantiska flyktingbosättning? Jag besöker Dadaab i september 2016, samtidigt som världens ledare samlas i New York för att diskutera den globala flyktingkrisen, där den kenyanske vice presidenten William Ruto anklagar väst för att inte ta sitt ansvar.

Dadaab är en liten, vindpinad och isolerad stad i nordöstra Kenya, en timma med flyg från huvudstaden Nairobi, åtta med bil, tre till somaliska gränsen. Utanför staden, i olika riktningar, ligger de fem flyktingbosättningarna utan vilka få hade hört talas om Dadaab. Den överväldigande majoriteten i lägret är somalier, men där finns också ugandier, kongoleser, etiopier och sudaneser.

Gratis mat och vatten i lägren

Marken är brun, torr och platt, horisonten syns i alla riktningar. Glesa taggbuskar och tuvor skymtar som smutsgröna fläckar. Husen är av lera eller kupoler av långa, böjda trägrenar, täckta med plastbitar och tyg. Här och var plåttak. Moskéerna jag ser är halvstora lador av korrugerad plåt.

Flyktingarna har inte rätt att arbeta och försörja sig och de får inte bosätta sig i Kenya, utgångspunkten är att de snarast ska återvända hem. De får gratis mat och vatten, liksom grundläggande hälsovård och utbildning. Små butiker finns.

Konfliktytorna mellan flyktingarna i lägret och kenyanerna i staden är potentiellt många. Kenyanerna får inte fri mat och vatten. Skolorna och sjukvården i lägret anses vara klart överlägsen stadens. Flyktingarna får inte ha boskap men många håller getter som konkurrerar om betesmarkerna. Markförstörelsen är enorm. Men staden får också inkomster från flyktingarna, genom försäljning av varor, smuggling och den utländska närvarons köpkraft. 

We are Dadaabians - artikel i Omvärlden 19 okt 2016

Foto: Cecilia Bäcklander, Collage: OmVärlden

NYHET

”We are Dadaabians”

Publicerad: den 19 oktober 2016 Uppdaterad: den 19 oktober 2016

I flyktinglägret Dadaab i Kenya har många människor levt hela eller stora delar av sitt liv. De är mer "dadaabianer" än somalier eller etiopier. Nu hotas lägret av stängning. OmVärlden har pratat med några av de boende.

Världens största flyktingläger, Dadaab, ligger i Kenya och öppnades för mer än 25 år sedan efter att inbördeskriget brutit ut i Somalia. Dadaab har sedan fyllts på med fler människor för varje torka och varje ny krigssituation på det katastrofdrabbade Afrikas Horn. Här lever nu runt 300 000 människor. 

De som bor i Dadaab drömmer om att bli uttagna som kvotflyktingar eller att få möjlighet att studera i Kenya eller utomlands. Men när lägret nu hotas av stängning sprider sig en oro och många vill stanna. För många som har vuxit upp i Dadaab, eller bott där i många år, har det "dadaabianska" kommit att bli en viktig del av deras identitet.

Dessutom kan skolgång och sjukvård vara bättre i Dadaab-lägret än på andra ställen. Och även om det inte är meningen att man ska arbeta i Dadaab så har en ekonomi skapats som ger inkomster både till lägrets och den närliggande stadens invånare. 

---

Artikel i Utrikesmagasinet om torkan i Etiopien - publicerad den 9 maj

I Korem i norra Etiopien har torkdrabbade familjer fått beredskapsjobb som ger dem pengar att köpa mat. De förbättrar terrassernas förmåga att hålla kvar nederbörden. Foto: Cecilia Bäcklander

Svält orsakas av politik, inte torka

ANALYS. Uppemot 20 miljoner etiopier kan bli beroende av nödhjälp, när nu Etiopien drabbats av den värsta torkan på 50 år. När andra kriser i världen konkurrerar om givarnas pengar sätts de styrande i Addis Abeba under press. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot deras egen framgångsberättelse, rapporterar Östafrikakännarna Cecilia Bäcklander och Bo Göransson i vårens andra artikel från Etiopien.

Publicerad: 2016-05-09

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

Vi reser 130 mil genom torkans Etiopien. På det tättbefolkade höglandet är varje sluttning terrasserad, varje jordplätt inmutad och utnyttjad. Bönderna plöjer de dammiga fälten i hopp om att vårregnen ska komma efter två uteblivna regnsäsonger. Två magra oxar och en träplog är deras eviga redskap.

I höstas när effekterna av torkan började bli tydliga deklarerade premiärminister Hailemariam Desalegn att Etiopien kan föda sin egen befolkning. Att tala om torkkatastrof skulle strida mot den framgångsberättelse som under mer än tio år av stark tillväxt har dominerat i landet. Många etiopier blev upprörda av att torkans problem inte togs på allvar. Men samtidigt agerade regeringen. Den anslog sex miljarder kronor från den egna budgeten för att köpa mat och gick ut med vädjanden till världssamfundet.

Svårare dölja hungersnöd

Torkan anges vara den värsta på 50 år. En förklaring är väderfenomenet ”El Niño”. I år beräknas 20 miljoner människor i Etiopien vara beroende av nödhjälp. Det är en enorm påfrestning på ekonomi och människor.

Torka är ett naturfenomen, men om torka leder till hunger och död är en fråga om politik. Det finns beräkningar att Etiopien under de senaste femhundra åren haft omfattande missväxt ungefär vart tionde år. I modern tid handlar det om 1973, 1984, 2003, 2009 och 2015. Torka med svält har av hävd betraktats som naturens nyckfulla och brutala gång och inget som makthavarna kunnat göra något åt. Men internationella kontakter under senare delen av 1900-talet – via missionsverksamhet, handel, diplomati, Förenta nationerna och globala medier – har gjort det allt svårare att negligera eller dölja hungersnöd.

Kejsardömets fallSvälten 1973-1974 med tvåhundratusen dödsoffer bidrog till den etiopiska revolutionen och till kejsardömets fall när radikala demonstranter ställde hovets lyx och upphöjdhet mot böndernas lidande.

1984 var torkans effekter ännu värre. Då pågick väpnade uppror mot den styrande militärregimen i delar av landet. Först lyssnade inte världen på regeringens vädjan om bistånd. Men då katastrofen var ett faktum och utmärglade familjer kom till matutdelningslägren i Korem för att dö hamnade svälten på förstasidor, insamlingskampanjer slog rekord och Etiopien vimlade plötsligt av hjälporganisationer.

Artikel i Utrikesmagasinet 20 april 2016

Foto: Cecilia Bäcklander

Bottenfryst mellan Etiopien och Eritrea

ANALYS. Efter sitt långa självständighetskrig från Etiopien förvandlades Eritrea till ett jättelikt fängelse som människor fortsätter att fly ifrån. Samtidigt är konflikten mellan Asmara och Addis Abeba bottenfrusen, rapporterar Cecilia Bäcklander och Bo Göransson från Etiopien.

Publicerad: 2016-04-20

Skriv ut Email Facebook LinkedIn Twitter

Den eritreanske flyktingen, vi kan kalla honom Gabriel, möter oss på det populäraste haket i Shire i Tigray i norra Etiopien, nära gränsen mellan de två fiendeländerna. Gabriel hävdar att han arbetat nära Eritreas president Isaias Afewerki men fallit i onåd och flytt. Han berättar om förtryck och hopplöshet. Han beskriver armén som demoraliserad. Han är en av 80 000 eritreaner som befinner sig i flyktingläger på den etiopiska sidan av gränsen.

Kidnappningar och tortyr i Sinai, faror på Medelhavet och terrorgruppen IS härjningar avskräcker inte dem som vill lämna det jättefångläger som är dagens Eritrea. De flesta av de 3 000 flyktingar som varje månad tar sig över över gränsen vill vidare till västländer, men en del familjer har med sig boskap och husgeråd och försöker etablera sig i norra Etiopien. ”Finns det inga spänningar mellan flyktingarna och lokalbefolkningen?”, undrar vi och får oförstående miner till svar. ”Vi är ju samma folk.” Även om vissa tillägger att eritreanerna ibland ser ner på tigreanerna, som på fattiga kusiner från landet.

Hur kriget mot terrorismen blev lönsamma affärer - exemplet Kenya

 

Kenya gick in med trupp i Somalia 2011 för att bekämpa det militanta Al-Shabaab. Kenyas militär hade aldrig tidigare korsat en gräns. Beslutet fattades hastigt och i stor enighet i regering och parlament efter ett antal terroraktioner på kenyansk mark. Invasionen hade stöd hos den kenyanska befolkningen. Det fanns en trötthet på våldsdåd som ansågs ha sin viktigaste grogrund i det sönderfallande Somalia. Al-Quaidas attack på den amerikanska ambassaden i Nairobi 1998 och attentat på kusten 2002 hade lett till otrygghet och drastiskt minskade turistintäkter. Nu tycktes aktioner från det växande Al-Shabaab i Somalia ständigt spilla in över den 680 kilometer långa gränsen till Kenya.

Politikerna trodde att fälttåget skulle bli ett kort gästspel i grannlandet för att lära Al-Shabaab en läxa men trupperna stötte snart på problem. Al-Shabaab använde gerillataktik mot den tungfotade kenyanska armén. Efter en svår period inlemmades styrkan 2012 i Amisom som är Afrikanska Unionens FN-stödda insats i Somalia. Den består nu av 22.000 soldater från Uganda, Burundi, Djibouti, Kenya och Etiopien.

Vid fredsbevarande militära aktioner brukar man avstå från att införliva grannländer i insatsen – de kan ha andra intressen än fred på sin dagordning. Men här gällde inte den principen trots att grannarnas intressen i Somalia är många och stora.

Kenya vill ha en fredad zon längs gränsen. Kenya vill också ha stabilitet i Somalia för att slippa flyktingströmmar undan konflikt och naturkatastrofer. Det är högst rimliga önskemål. Men under ytan finns helt andra intressen kring Somalia i Kenya, med förgreningar högt upp i maktens korridorer. Smuggling av vapen, socker och narkotika ger stora inkomster. Byggboom och skenande priser i Nairobi beror delvis på somaliska skurkpengar som tvättas vita. Och det handlar inte bara om pengar för varor och vapen – de lösensummor som periodvis betalats ut för kidnappade båtpassagerare och besättningar måste investeras någonstans och Nairobi tycks vara en naturlig destination för dessa pengar.