Sachs påstod nämligen år 2005 att han hade receptet. Det behövdes inte mycket pengar för att "lyfta" de fattiga ur fattigdomen. Under decennier har biståndet inte kunnat göra slut på fattigdomen, skulle nu Sachs visa vägen.
Men Nina Munk får inte sina frågor besvarade - ju längre hon följer Sachs, desto fler frågor har hon. Kan omvärlden verkligen lyfta människor ur fattigdom? Måste de inte göra det själva?
Sachs använde retorisk chockterapi för att väcka sina åhörare. "Har ni sett barn dö? När det finns vaccin, mödravård, kunskaper?"
Sachs räknade ut att det skulle kosta 250 miljarder dollar om året att utrota fattigdomen. Det är ungefär hälften av det nuvarande biståndet men på sikt skulle det bli mycket billigare än att ha krig och kris och massmigration.
Sachs skrapade ihop pengar från bl a Georg Soros och startade ett antal millenniebyar i olika afrikanska länder. Namnet syftade på FNs millenniemål som sattes upp år 2000 och innebar en strävan att halvera världsfattigdomen fram till 2015.
Munk fokuserar på två av byarna - en i nordöstra Kenya - ett torrt och glesbefolkat område med pastoralister och kameler, och en jordbruksby i Uganda. Sachs ville bevisa hur man med små insatser kunde förbättra standarden i dessa byar. Det skulle vara en "extreme village makeover", 120 dollar per person i byarna skulle räcka för att förändra livet. Byarna skulle förses med utsäde, gödsel, hälsocentraler, myggnät, skolor, borrhål, dieselgeneratorer. Metoderna skulle sedan sprida sig till andra ställen och välståndet öka eller i alla fall fattigdomen minska.
Det är intressant att följa skildringen av de två byarna, framsteg och bakslag. Munk besöker dem många gånger och lär känna de ledare som ska sköta projekten.
Det är inte lätt. Interventionen utifrån leder som alltid till en komplex väv av resultat. Visst, utsäde och gödsel ger större skördar, men sen kommer den stora torkan och allt dör. Människor får förväntningar och blir besvikna. Det blir avundsjuka. Korruption misstänks. Skolor byggs men vem ska underhålla?
Jag tycker om Munks beskrivning - hon försöker vara rättvis.Men i slutändan vet vi inte riktigt hur det blev - det fanns framsteg, men det fanns framsteg även i byarna runt omkring som inte hade fått motsvarande insatser, och några hållbara mätningar kunde inte göras.
Pengarna tog slut - George Soros var den som satsade mest, i strid mot hela sin ledningsgrupp som inte trodde en sekund på sociala experiment av detta slag. Sachs kanske också tappade sugen.
Munks skildring av Jeffrey Sachs möte med president Museveni i Uganda är kanske roligt men mest nedslående. Visst, varför ska presidenter bli lyckliga för att ekonomer från USA, hur kända de än är, kommer och berättar om lösningen på ett lands problem? Men lite intresse utöver produktiviteten på det egna lantbruket kunde väl befolkningen önska sej av sin president.
No comments:
Post a Comment