Hur kriget mot terrorismen blev lönsamma affärer - exemplet Kenya

 

Kenya gick in med trupp i Somalia 2011 för att bekämpa det militanta Al-Shabaab. Kenyas militär hade aldrig tidigare korsat en gräns. Beslutet fattades hastigt och i stor enighet i regering och parlament efter ett antal terroraktioner på kenyansk mark. Invasionen hade stöd hos den kenyanska befolkningen. Det fanns en trötthet på våldsdåd som ansågs ha sin viktigaste grogrund i det sönderfallande Somalia. Al-Quaidas attack på den amerikanska ambassaden i Nairobi 1998 och attentat på kusten 2002 hade lett till otrygghet och drastiskt minskade turistintäkter. Nu tycktes aktioner från det växande Al-Shabaab i Somalia ständigt spilla in över den 680 kilometer långa gränsen till Kenya.

Politikerna trodde att fälttåget skulle bli ett kort gästspel i grannlandet för att lära Al-Shabaab en läxa men trupperna stötte snart på problem. Al-Shabaab använde gerillataktik mot den tungfotade kenyanska armén. Efter en svår period inlemmades styrkan 2012 i Amisom som är Afrikanska Unionens FN-stödda insats i Somalia. Den består nu av 22.000 soldater från Uganda, Burundi, Djibouti, Kenya och Etiopien.

Vid fredsbevarande militära aktioner brukar man avstå från att införliva grannländer i insatsen – de kan ha andra intressen än fred på sin dagordning. Men här gällde inte den principen trots att grannarnas intressen i Somalia är många och stora.

Kenya vill ha en fredad zon längs gränsen. Kenya vill också ha stabilitet i Somalia för att slippa flyktingströmmar undan konflikt och naturkatastrofer. Det är högst rimliga önskemål. Men under ytan finns helt andra intressen kring Somalia i Kenya, med förgreningar högt upp i maktens korridorer. Smuggling av vapen, socker och narkotika ger stora inkomster. Byggboom och skenande priser i Nairobi beror delvis på somaliska skurkpengar som tvättas vita. Och det handlar inte bara om pengar för varor och vapen – de lösensummor som periodvis betalats ut för kidnappade båtpassagerare och besättningar måste investeras någonstans och Nairobi tycks vara en naturlig destination för dessa pengar.

Kenyanska styrkor intog så småningom den viktiga hamnstaden Kismayo medan Al-Shabaab fortsatte att kontrollera stora delar av inlandet.

Hur har det gått med tryggheten inom Kenyas gränser fyra år efter den militära inmarschen? Jo. i stället för att eliminera terroristhotet inom Kenya har antalet attacker ökat och därmed osäkerheten både i nordöst, vid kusten och i huvudstaden. Hårdhänta motaktioner med arresteringar och kontroller av somaliskättade kenyaner bidrar förmodligen till radikalisering och rekrytering i en ond cirkel. De tre nordöstra provinserna och delar av kusten har en övervägande muslimsk befolkning med somaliskt ursprung. 1963, vid självständigheten från britterna utkämpades ett bittert lågskaligt krig mot den nya regeringen av grupper som ville att denna region skulle tillhöra Somalia. Somalia skickade vapen som landet i sin tur fått från Sovjetunionen. Kriget slutade men regionen förblev en eftersatt del av Kenya.

Det kanske inte är den hårda kärnan av terrorister som är den verkliga faran i Kenya utan spänningarna mellan olika etniska och religiösa grupper eller klaner som Al-Shabaab skickligt utnyttjar för att sprida skräck och kaos. Det finns inget samlande muslimskt ledarskap som kan ge motståndskraft mot extremistiska budskap. Ett stort antal konservativa koranskolor med finansiering från bl a Saudiarabien har startats under de senaste decennierna och de har bidragit till att isolera befolkningen i nordöst Polisen har stormat och stängt några moskéer på kusten som anses ha kontakter med Al-Shabaab, imamer har mördats, hundratals unga muslimer har arresterats under raiderna. Spänningarna är tidvis stora. Två stora attentat har gett eko i världen – en mondän shoppinggalleria full med lördagslediga barnfamiljer anfölls i de fashionablaste delarna av Nairobi 2013, 67 dog. 148 studenter från hela landet dödades i en brutal och kallblodig attack på universitetet i Garissa i april 2015. Båda gångerna var säkerhetsapparaten totalt ineffektiv. Båda gångerna visade det sig att förövarna delvis bestod av kenyanska medborgare.

Men inne i själva Somalia då? Har inte kenyanerna där försvagat Al-Shabaab och främjat freden genom att skära av Al-Shabaabs smuggelvägar, organisationens viktigaste inkomstkälla. Det hoppades många. Tills nu då en grundlig rapport från en kenyansk enskild organisation hävdar att kenyansk trupp sitter still på förläggningarna medan deras militära befälhavare är inblandade i ett smugglingsnätverk av stora proportioner, i samarbete med det Al-Shabaab som de är där för att bekriga.

Organisationen heter ”Journalister för rättvisa”, och är en del av den internationella juristkommissionen. Rapporten hävdar att 150.000 ton socker smugglas in i Kenya via hamnstaden Kismayo varje år i skön samverkan mellan Al-Shabaab, den lokala somaliska administrationen och höga kenyanska officerare. Rapportens källor finns bland kenyanska officerare, i ministerier och parlamentet, i utländska ambassader, bland handlare, hamnarbetare och truckförare. Smuggelsockret beskattas av både den lokala administrationen och kenyanska försvarsmakten. Kenyanerna tar vid importen ca 13 miljoner dollar per år och Al-Shabaab lika mycket då sockret lämnar hamnstaden. Den traditionella inkomstkällan för Al-Shabaab var exporten av somalisk träkol. Det var den som kontrollen av Kismayo-hamnen skulle stoppa. Och den har minskat något men är fortfarande en huvudsaklig inkomstkälla för organisationen. Enligt rapportens källor och en FN-rapport delar Al-Shabaab, kenyanska armén och lokala myndigheter lika på inkomsterna från träkolet – en dollar var per säck och ungefär en miljon säckar per månad.

President Uhuru Kenyatta som också är överbefälhavare har avfärdat korruptionsanklagelserna som löjliga. Och rapporten från Journalister för rättvisa är så osannolik att jag också skulle misstro den om det inte handlade om Kenya där i stort sett allt som tycks osannolikt i korruptionsväg brukar visa sig vara inte bara sannolikt utan sant.

Berättelsen om Kenya och Somalia är en ny bekräftelse på det som tycks vara den somaliska förbannelsen – att det är fler som tjänar på kriget än på freden. Den visar också på det eviga problemet med terrorismbekämpning – de onda krafterna finns inte bara bortom gränsen. Det finns grogrund för dem i varje system där orättvisor kan exploateras och där motkrafterna för tolerans och gemenskap är för svaga.