Artikel i Röda Korsets tidning Henry om Dadaab

KATASTROFER

16 nov 2016

"Mitt barnbarn hjälpte mig att fly torkan"

Getterna och kamelerna var hennes levebröd. Men när till och med djuren dog på grund av torkan fick Zeinab hjälp av barn­barnet att fly landet i en lastbil.

Zeinabs Diis Osman lever nu i ett flyktingläger i Kenya men drömmer om sin barndom i Somalia. Hon har inte en enda bild, inte ett enda minne med sig från sitt långa liv i hemlandet.

– Jag var lycklig då, jag hade en bra familj. Vi hade mycket boskap. Jag fick gå i skolan och lära mig läsa och skriva.

När hon var 80 år tvingade torkan och konflikterna bort henne. Nu är hon 86 och säger att hon är beredd att flytta igen, om hon måste. Zeinabs familj var nomader, de hade många getter och kameler och när det var torrtider fick de hjälp av staten.

Fick hjälp att fly

De levde bra tills Somalia föll samman i inbördeskrig och statslöshet 1991. Mannen dog och tre av barnen. Allt blev sämre och när torkan slog till som allra värst 2011 och all betesmark föröddes dog till och med kamelerna.

– Ett barnbarn hjälpte mig att fly, jag fick plats i en lastbil, säger hon.

Zeinab lever nu i Dadaab i nordöstra Kenya, det flyktingläger som sägs vara världens största med cirka 300 000 invånare. Många av dem har liksom Zeinab flytt torkan i grannlandet Somalia. Lägret är utkastat på en ökenliknande platt slätt. Runt Dadaab fanns förut en skog men nu är allt avverkat och uppbränt och invånarna får gå allt längre för att hitta minsta pinne till matlagningselden.

Fatumahs son är blind

I en välordnad sjukhussal ligger Fatumah Hussein med sin undernärde son som också är blind och har allvarliga utvecklingsskador. I Dadaab finns viss sjukvård och till och med en barnavdelning på sjukhuset som drivs av bland andra Kenyanska Röda Korset. Fatumah är 35 år och har förutom sonen ytterligare tre barn. När torkan och kriget kom till hennes del av Somalia gav sig Fatumah ut på en nio dagars vandring till Kenya med sin familj.

– Det var torkan som tvingade oss att fly, säger hon. Vi hade många djur och vi hade det bra. Men när boskapen dog måste alla ge sig av. Det kom ingen hjälp för det var krig.

– Vi samlade ihop det lilla vi kunde bära. Det fanns nästan inga bilar så vi fick gå hela vägen till Kenya.

Nu försöker hon få barnen att överleva på matransonerna som FN delar ut även om det är svårt. Ransonerna blir allt mindre.

– Min son får inte i sig tillräckligt med näring, säger Fatumah.

Ändå vill hon absolut inte återvända till hemlandet.

– Där finns bara svält och krig. Här kan jag få hjälp med min sjuka son, det finns inga doktorer och ingen mat där hemma.

Röda Korset driver sjukhus

Förutom att driva sjukhuset i Dadaab arbetar Kenyanska Röda Korset med vattenförsörjning och sanitet i lägret. Rent vatten och möjligheter till god hygien hjälper till att hindra att sjukdomar sprids. Utöver det ger Röda Korset också hjälp till undernärda barn och motarbetar våld mot kvinnor.

Men att arbeta i Dadaab är heller inte helt lätt. Hassan Rono, som besöker de fattigaste bostäderna i det vidsträckta lägret, berättar att Röda Korset har som princip att arbeta öppet bland de boende i lägret och att aldrig röra sig med vapen.

– De andra givarorganisationerna och FN har sina kontor och bostäder bakom murar och åker med beväpnad eskort. För visst det finns risker. Hjälparbetare har  till exempel blivit kidnappade av terrorister som vill ha lösensummor för att finansiera sin verksamhet.

Text och foto: Cecilia Bäcklander