ANALYS KENYA
Kenya – landet som
gått i baklås
Text: Cecilia Bäcklander
Kenyas självbild är
att vara en av Afrikas ledande länder. Men korruption, ojämlikhet, terroristhot
och etnisk splittring präglar landet där presidenten och vicepresidenten valdes
medan de var åtalade i Haag för brott mot mänskligheten. Kenya är landet där
uppåt tio procent av budgeten kan försnillas utan att en enda person blir
straffad.
”Polisen är korrupt!”, ”Presidenten är ett fyllo!”, ”Nu är
det värre än nånsin!” Många kenyaner har bestämda uppfattningar om politiken. Yttrandefriheten har varit
stark sedan Daniel arap Mois diktatur bröts med valet 2003.
Dagstidningar köps och läses passionerat, radion har spänstiga debatter, i tv
sitter besserwissrarna och breder ut sig. Det finns, hävdar en del, en ny
kenyansk ”folkgrupp”,
#KOT, Kenyans on Twitter.
Men trots flera fria val, och trots den öppna kritiken av
makthavarna, är landet mer låst i etniska grupperingar och misstro än när det
demokratiska genombrottet kom.
Korruptionen är utbredd och ofta avslöjad, men straffriheten
är total. Kenya är landet där presidentens korruptionsövervakare går i
landsflykt. Polis och säkerhetstjänst är kroniskt genomkorrupta och
ineffektiva.
///Det största kenyanska/// traumat på 2000-talet är
konflikterna efter valet 2007 då
framför allt grupper ur kalenjin och kikuyus utövade brutalt våld mot varandra.
Över 1 000 människor dog och flera hundra tusen fördrevs.
Det
var ett gigantiskt bakslag för kenyanernas tilltro till möjligheten att i val
påverka politiken och tillsätta ledare. Det är bevisat att det fuskades även om
hela sanningen aldrig kommer att avslöjas. Oppositionen såg sig bestulna på
valsegern. Det var gnistan till oroligheterna som underblåstes av makthungriga politiker.
Våldet trappades upp och innefattade snart även gamla konflikter kring folkomflyttningar
som förändrat markägande mellan olika etniska grupper.
Det
kenyanska rättsväsendet klarade inte av att ställa ansvariga inför rätta. Både
parlamentet och folkopinionen ville att Internationella domstolen i Haag, ICC, skulle
ta över skipandet av rättvisa. Idag, sju år senare, ser det ut som om den
kenyanska verkligheten med sin blandning av dimridåer och brutalitet kan komma att
knäcka även internationell rättsskipning.
När
domstolen tillkännagav vilka som skulle åtalas lyckades de huvudanklagade vända
åtalet till sin fördel i den kenyanska opinionen. De var ledare för de två
grupper som i konflikterna stått emot varandra – den ena gruppen frustrerad
över det de uppfattade som en valstöld och uppviglad att göra upp med gamla
motsättningar och den andra i våldsamt försvar mot attackerna. Nu ingick ledarna
för de två tidigare fientliga grupperna en koalition som spelade på antivästliga
och antikoloniala stämningar. De lyckades samla en majoritet och vann valet
2013. Uhuru Kenyatta som är kikuyu och William Ruto som är kalenjin är nu Kenyas
president och vicepresident. De är båda åtalade för brott
mot mänskligheten, för att ha uppviglat och finansierat dödande och
fördrivningar. De borde riskera att tillbringa sina återstående dagar i
fängelse. Men domstolen har sjabblat med åtalet. Vittnen har dött, tystats och
ändrat sig.
Uhuru
Kenyatta är son till Kenyas första president Jomo Kenyatta. Familjen är Kenyas
rikaste och kan muta eller på andra sätt eliminera allt som står i dess väg. ICC
har nu meddelat att åtalet mot president Kenyatta skjuts upp på obestämd tid
och få tycks tro att vicepresident Ruto kommer att fällas.
Åtalet
har dominerat den nya regeringens första år vid makten. Makthavarna fokuserar
på att rädda sig själva. Opinionen som en gång ville se de skyldiga prövas i en
riktig rättegång har svängt.
”Folk är så trötta på ICC. De säger: Låt dem döda varandra med straffrihet”,
suckar en luttrad kenyansk vän om de kenyanska makthavarna.
Kenyanskt
kampanjande i Afrikanska unionen har lett till att AU krävt att ICC inte ska kunna
åtala sittande
regeringschefer. (Omar al Bashir i Sudan är också föremål för åtal men har i
åratal vägrat att inställa sig.) Kan ICC överleva ett misslyckande med det prestigefyllda målet
mot Kenyas främsta makthavare?
///Terrorattentatet
vid/// ett köpcenter i centrala Nairobi i september 2013 tycktes för en stund
ena nationen. Minst 71 människor dog och belägringen varade i flera dagar medan
medierna skildrade hur självuppoffrande kenyaner tog hand om sårade och
traumatiserade landsmän. Men det dröjde inte länge innan rapporter om polisens,
militärens och säkerhetstjänstens misslyckande skapade en ny baksmälla.
Insatserna kom för sent och var utan samordning, de olika enheterna sköt på
varandra och flera dog. Mest skamfyllt för kenyanerna var att se
övervakningsbilder på soldater som plundrade affärer mitt i en nationell
katastrof. Presidenten lovade en utredning, men locket har lagts på.
///Kenya
har en ny/// konstitution sedan 2010. Den har värkts fram via två
folkomröstningar och under ett gediget folkbildningsarbete. Konstitutionen innebär nya
regionala parlament och guvernörer, den minskar presidentämbetets makt och ska öka demokratin. Men
oppositionen och en del guvernörer kräver redan en ny folkomröstning om en rad författningsändringar.
Reformerna är mycket dyra och
de nya folkvalda kräver liknande förmåner som riksdagsledamöterna
lagstiftat till sig – det vill säga skamlöst generösa. Som alltid i Kenya frågar
många vem som ska ta ansvar för landets utveckling och den fattiga
befolkningsmajoriteten när girighet tycks vara den ledande principen.
För Kenya är fortfarande ett mycket fattigt land. Uppåt hälften av invånarna får
inte den näring de behöver. Den
ekonomiska utvecklingen sedan det demokratiska genombrottet har varit positiv,
men tillväxten är bräcklig och drivs framför allt av inhemsk konsumtion.
Exportprodukterna är få och beroende av det sårbara
jordbruket, med kaffe, te och blommor i toppen. Småbrukarna har låg
produktivitet. De utländska investeringarna sviktar och förtroendet för att göra
affärer med Kenya minskar på grund av korruptionen och bristen på rättssäkerhet.
Terrorattentat skrämmer både turister och investerare.
Den kenyanska riksrevisionen konstaterade 2013 att
ungefär 30 procent av föregående års statsbudget inte gick att redovisa.
Ineffektiviteten och rofferiet är så utbredda att det är svårt att förstå
kenyanernas tålamod med de styrande. ”Det måste till en revolution i det här
landet”, sade förvånande nog en Världsbanksanställd i Nairobi. ”Allt bra som
sker, sker trots regeringen, inte tack vare den.”
///Den digitala teknologin/// har förändrat kenyanernas liv. Mobila
tjänster utvecklas lokalt och når nu långt utanför den städerna till varenda
bonde eller vägförsäljare. Den privata sektorn är
vital och det handlar inte bara om etablerade företag. Även i slumområdena
vimlar det av så kallade Jua kali (”het sol”) som är beteckningen på alla dessa
spikande, hamrande, kokande och syende småföretagare som oftast arbetar under
bar himmel. De kämpar för att överleva och ge sina barn en utbildning,
kenyanska föräldrars största strävan.
Grundskolan är gratis och även flickorna går i
skolan. Men befolkningsökningen är explosionsartad och ställer stora krav på
hälsovården och utbildningen. Familjeplaneringen försummas. Idag är kenyanerna
44 miljoner och prognosen för 2030 är 73 miljoner.
Ojämlikheten i landet är stor men det finns en acceptans
för detta. I Kenya har idéer om omfördelning och utjämning aldrig haft något
starkt fäste. Politiken har varit inriktad på makt, inte på idéer, och är
starkt präglad av etniskt tänkande och att skaffa fördelar åt den egna gruppen.
Kenyas militärmakt har haft en underordnad roll sedan självständigheten.
Kenyansk militär har aldrig korsat en gräns förrän 2011 då armén gick in i
Somalia för att sedan inlemmas i Afrikanska unionens insatser. För att hindra
osäkerheten från det kaotiska Somalia att fortsätta att spilla över gränsen vill
Kenya skapa en buffertzon. Man vill också skicka 500 000 flyktingar från Dadaablägret i
nordöstra delen av landet till
denna gränszon, trots att många av dem är födda i Kenya. Inmarschen i
Somalia hade starkt stöd bland kenyanerna som ville få stopp på upprepade
terrordåd. Men osäkerheten har i stället ökat. Terroristerna vid köpcentret för ett år sedan var fyra unga
män från terrornätverket al Shabaab, som deklarerarade att dådet var en hämnd
på Kenyas stridshandlingar. Men Etiopien har ännu mer trupp i Somalia och är en
ärkefiende efter flera krig, ändå har landet hittills förskonats från liknande
attentat. Medan Etiopiens säkerhetstjänst och sociala kontroll är stark läcker
Kenyas gränser och säkerhetsapparat som ett såll. Det är tveksamt om de
drakoniska och svepande åtgärder som nu vidtas mot somalier leder till ökad
säkerhet. Många tror att de tvärtom bara ökar grogrunden för terrorism.
Det finns idag inga framträdande politiker i Kenya
som tycks kunna ersätta det solkade ledarskapet. Regering och opposition styrs
fortfarande av de familjer som trädde fram vid självständigheten för 50 år
sedan. Den självbild som finns av att Kenya är ett ledande land när Afrika ska
resa sig ur fattigdomen stämmer illa med verkligheten. Den styrande Kenyattafamiljens
rikedom och dominans är skapad ur landets tre stora problem: ojämlikheten,
korruptionen och den etniska splittringen. Det är svårt att tro att den kommer
att rasera dessa tre fundament.
No comments:
Post a Comment