Ingen plats för de många fattiga äldre när Etiopien vill bygga bort misären
Befolkningen i det afrikanska landet Etiopien har genomlidit många dramatiska skeenden under det senaste århundradet; krig mot Italien, italiensk ockupation, envåldshärskaren haile Selassie och brutal militärdiktatur.
För ett kort ögonblick riktades Sveriges uppmärksamhet mot landet, när två svenskar satt fängslade i Etiopien. Nu finns det anledning att åter intressera sig för hur de 90 miljonerna etiopierna lever.
Inte minst landets många fattiga äldre, som makthavarna tycks ha glömt. Journalisten Cecilia Bäcklander har träffat några av dem.
Välgörenhetsinrättningen för de utblottade och övergivna, ja den heter så, ligger i en sluttning på Entotokullen utanför Addis Abeba. Det är 3000 meter över havet, det är kallt, och det regnar.
Jag halkar nerför den spruckna och slippriga betongen på den trånga gården. I tre mörka rum står 40 enkla sängar i rad, tätt tätt intill varann. Där ligger sängbundna gamlingar. I närheten hyr organisationen fler platser i enkla lerhus. En psykiskt sjuk man är instängd i ett slags hundkojeliknande skjul av korrugerad plåt och plastskynken - han måste krypa in, och sedan läggs haspen på utifrån.
Etiopien är ett starkt traditionsbundet samhälle. Det är en självklar plikt för de unga att ta hand om sina gamla släktingar. I teorin.
Men alla gamla människor i Etiopien har genomlevt dramatiska förändringar - italiensk ockupation, ett enväldigt närmast feodalt kejsardöme, en brutal militärdiktatur med kommunistiska förtecken där minsta felsteg ledde till fängelse, och en fortsatt auktoritär stat. Dessutom radikala förändringar i ägarförhållanden genom jordreform, drastiska folkomflyttningar, krig med tvångsrekryteringar och många stupade.
Och i dag den nya folkvandringen ur landet, i form av det som kallas maid trade, unga kvinnor som reser utomlands under några år för att arbeta i hushåll i arabländerna, och skickar hem pengar för att försörja barnen.
Allt fler äldre är ensamma kvar.
Etiopien genomför sedan några år ett miljonprogram som innefattar byggen av lägenhetskomplex runt om i städerna. Slummen ska bort och snart sagt varenda människa jag möter under mina besök i landet de senaste åren står i kö för en lägenhet - man sparar varje månad och efter några år erbjuds man ett förmånligt lån till insatsen.
Det är en gigantisk moderniseringsreform som inte kommer att omfatta de fattiga äldre. De bor ofta i små enrumshus eller skjul med en glödlampa i taket och vatten och dass på gemensamma gårdar. Det är spillran av ett slags socialt boende som infördes under militärregeringen.
Min gamle vän Shamso som skulle varit pensionär ifall han nånsin haft en anställning betalar 4 kronor i månaden för sitt lerhus i centrala huvudstaden Addis Abeba. Han lever på att sälja tuggdrogen kat i en lucka i väggen av sitt hus. Runt om honom grävs staden upp och slummen sveps bort av miljonprogram och pendeltågsbyggen.
Varje gång jag kommer dit väntar jag mig att Shamsos lilla hus ska vara begravt i jordhögarna. Men han står troget kvar i sin kiosk. Än så länge. Om ett par år står hans hus på tur. Han kommer inte att ha råd att köpa den lägenhet han blir erbjuden.
Istället måste Shamso kanske då börja sova utanför en kyrka eller moské och har han tur blir han upplockad av välgörenhetsfolket och stoppad i en säng med blöja på sig. Och får stanna tills han bärs bort till närmaste begravningsplats för en ensam fattigbegravning.
Och han kommer att vara nöjd med det, för alla jag pratar med på välgörenhetscentret är tacksamma att få mat och tak över huvudet. Alla har upplevt hunger och död i sina familjer. Och alla minns livligt Italiens ockupation som avslutades 1941. Hundraåriga Mekonnen Birru till exempel.
Hans far stupade i motståndet mot Italien och flera bröder fängslades och dödades av militärregeringen på 70-talet eftersom familjen ägde mark i Wolloprovinsen och därför betraktades som feodalherrar. Nu är Mekonnen ensam kvar långt från sina hemtrakter.
Många, kanske de flesta, äldre i Etiopien blir förstås verkligen omhändertagna av sin släkt. Och det finns de som har pension. Just nu får 650.000 av de 90 miljonerna etiopier statlig pension efter att ha arbetat i den offentliga förvaltningen.
Det finns också privata lösningar av olika slag och oklar omfattning. Men en överväldigande majoritet av etiopierna är bönder eller arbetar i informella sektorer och har ingen försäkring alls mot ålderdom och sjukdom.
Därför planeras nu en socialförsäkringsreform. Alla etiopier ska få rätt till en grundtrygghet. En allmän folkpension som Sverige haft i hundra år anses för dyrt. Men pensionerna från alla arbetsgivare ska regleras och de som står utanför ska ha möjlighet att få ett behovsprövat skydd.
Förbättrad hälsovård, vaccinationer och andra reformer leder till att människor lever längre. Den sociala reformen är ett stort och dyrt åtagande för den etiopiska staten, en stat som har visat förmåga att få stora förändringar att genomsyra samhället, t ex med miljonprogrammet, och som har en rad villiga biståndsgivare, som USA, Storbritannien och Kina.
Etiopien är ett av världens fattigaste länder. Nu växer ekonomin snabbt, men den starka tillväxten kommer inte de mest utsatta till del. Klyftorna mellan fattiga och rika blir allt större.
Abebech Mekonnen är 92 och har sett sina barn dö. Hon säger: "Jag vill inte vara en börda längre. Jag vill dö."
Med egen pension skulle hon kanske ha känt annorlunda.
No comments:
Post a Comment