”Det är inget problem att vara gay i Kenya – om du har ett
kreditkort. Det är kanske inte accepterat men pengarna tycker man om.”
Binyavanga Wainaina är en känd kenyansk författare, kanske
mest känd sedan Ngugi Wa Thiongo. I höst kommer hans självbiografi, ”En dag ska
jag skriva om den här platsen”, på svenska och han håller avslutningsanförandet
på Stockholm Literature. Jag träffar honom på ett högljutt lunchställe i en av
Nairobis mer välbeställda förorter. Han bor här, tillbakaflyttad efter ett
ganska kringflackande liv i Sydafrika och USA.
Binyavanga är panafrikanist mer än kenyan, säger han. 2003
var med och skapade den litterära tidskriften ”Kwani?” (”Varför?” på
nairobispråket sheng, som är en blandning av engelska och kiswahili.) ”Kwani?”
var nyskapande; den utgick från en grupp unga kenyaner i städerna med rötter i
både populärkultur och traditionell kultur. Tidskriften speglade det
passionerade intresse som kenyaner har för landets politiska maktspel.
Känd runt om i Afrika och västvärlden blev Binyavanga 2005
när amerikanska Granta publicerade hans förgörande satir ”How to write about
Africa”. ”Ha aldrig en bild av en välanpassad afrikan på ditt
bokomslag, om inte den afrikanen har fått nobelpriset. En AK-47:a, framträdande
revben, nakna bröst: använd det.” Vi som skriver om Afrika får också rådet att
alltid använda ord som mörker, safari, tidlös, trumma och ursprunglig.
Binyavanga har följt upp med fler satiriska texter. Han avfärdar oron i
västvärlden över Kinas ökande investeringar i Afrika med att försvara denna
relation som han anser är mer jämlik än de gamla koloniala banden. ”Kina är ingen ängel – men vi är, för dem, en
viktig del av den framtida världen. De bryr sig om sin egen framtid, inte vår; och
vi arbetar med dem för vår framtid.”
Självbiografin ”En dag ska jag skriva om den här platsen”
kom ut 2011. Den handlar om Binyavangas uppväxt i den kenyanska staden Nakuru
med en ugandisk mor, en kenyansk far och tre syskon. Den är en passionerad och kärleksfull skildring av vardagen i en
ganska välbeställd familj. Pojken Binyavanga lever med mammans genomskådande
blick ständigt närvarande, han skolkar för att gömma sig i hennes hårsalong där
hon förbereder bröllopssällskap och arbetar med peruker, frisyrer och stilar
som avspeglar förändringarna i samhället. Mamman är i ständig kontakt med
ugandiska släktingar som sprids över världen undan konvulsionerna i hemlandet
där Idi Amin göder krokodilerna med sina motståndare. Den trygga pappan jobbar
som chef i ett lantbruksföretag och förundrar sonen med sitt självklara
förhållningssätt till en manlig maskinvärld. Landsfadern president
Kenyatta har skrämmande, röda ögon och skägg. Efterträdaren som president, Moi,
var först småskollärare och är osäker och fumlig och alla driver med hans sätt
att prata. Men han får grepp om landet. Kenya är en fredsälskande ö i en
våldsam värld, säger man hela tiden på tv. Men i Mois Kenya sker ändå ett
kuppförsök med många döda, och mängder av politiskt styrda konflikter mellan
olika grupper om ägande av land. Modern är sjuk i diabetes men lämnar den
medicinska behandlingen och sin katolska tro för att lägga sitt öde i händerna
på evangeliska predikanter med rötter i USA som fyller parker och kyrkor i
Kenya med hängivna följare som tror på deras helande förmågor.
Binyavanga beskriver sin känsla av utanförskap och sin flykt
in i litteraturen och populärkulturen. Han ville vara Pam Ewing i Dallas och
Michael Jackson.
Men boken var inte fullständig. Den mörkar Binyavangas
homosexualitet. och mest uppmärksamhet har den nog fått för det kapitel som
saknas. Binyavanga kallar det för det förlorade kapitlet. Det heter ”I´m a
homosexual, Mum” och publicerades 2014 på nätet när homosexualitet diskuterades
som mest i afrikanska länder i spåren av den ugandiska diskussionen om
dödsstraff för vissa homosexuella handlingar. Brevet är en bekännelse vid
moderns dödsbädd, en bekännelse 14 år för sent och vid en dödsbädd författaren
aldrig hann hem till för att han var fast i Sydafrika med misslyckade studier
och visumproblem:
”Ingen,
ingen har någonsin i mitt liv hört detta. Aldrig, mamma. Jag litade inte på
dig, mamma. Och. Jag. Drog ett djupt andetag och rullade det ner till naveln,
och släppte ut det långsamt och stadigt, utan darr på rösten, högt och tydligt
över en axel, in i hennes öra.
Jag
är homosexuell, mamma.”
Binyavanga
säger att han har haft ett lyckligt liv. Han visste redan som femåring att han
var gay, utan att ha ord för det. Först när han var 39 kunde han säga ordet gay
och första gången han rörde en man sexuellt var bara några år dessförinnan.
Båda de föräldrar som han älskade högt hann dö innan han kom ut. Han anar att
de förstod. Men han hävdar att han har kompenserat för bristen på kärleksliv.
”Jag
levde så länge utan rätten att älska, så jag byggde något annat, jag skrev!”
Självbiografin
skildrar dock tunga år i isolering och vånda, osäkerhet om framtiden och skam
att inte uppfylla föräldrarnas förväntningar på en rejäl utbildning.
Binyavanga
berättade offentligt om sin homosexualitet utan att veta om det skulle innebära
påtvingad landsflykt, eftersom det är olagligt att leva som gay i landet. Men
han har inte mött några problem, trots att han är en känd profil. Homosexuella
är numera en tillräckligt köpstark grupp för att vara accepterade.
”Både män och kvinnor kanske vistas i garderoben hemma och
på jobbet men i offentligheten är de öppna, barer kan tvingas slå igen om de
stänger ute. I den äldre medelklassen som är gay däremot, där kanske jag ses
som ett hot. Man vill inte att homosexualitet ska diskuteras offentligt, utan
vill leva i skymundan.”
Binyavanga ställer gärna upp och pratar för gay-rättigheter
men han vill fokusera på sitt författande. Det finns en våg av intresse för afrikanskt
berättande, i Afrika. Hans vän, den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi
Adichie är en förgrundsfigur, hon definierar sin generation.
”Det var inte feminism hon skrev om från början, men nu
sedan ”Americanah” samlar hon feminister från alla läger. När hon framträdde i
Nairobi var det fullpackat. Hon visade att en ogift, vuxen kvinna kan kliva upp
och ha synpunkter på världen.”
Binyavanga är djupt kluven till sitt hemland och dess
affärer, och det har ingenting med hans homosexualitet att göra. För honom som
för många andra var våldet efter valet 2007 en avgörande händelse, ett trauma
som fortfarande plågar nationen eftersom ingen har ställts till ansvar för det.
Mer än tusen människor dödades och tiotusentals fördrevs. Binyavanga själv hade
rivit sönder sitt röstkort och tog sin tillflykt till kuststaden Lamu, så långt
från det förgiftade valet han kunde komma. Nästan alla han kände slog sig för
sitt etniska bröst, skriver han. Försäljningen av machetes sköt i höjden.
Kenyanerna som hade haft så stor tilltro till röstandet och den demokratiska
möjligheten att förändra hade tappat tron. ”För mycket hopp, för lite reform”,
konstaterar författaren i boken, och fortsätter:
”Vi hör sedan att, i samma ögonblick som presidenten svors
in, ljöd skriken från människor som rusade nerför kullarna och dalarna för att
döda, och alla mobiler i Kenya var fullproppade av textmeddelanden med rykten
och hot.”
Fadern bor mitt ibland hoten och stridigheterna men vägrar
att överge sitt hem. Binyavanga vill lämna Kenya men stannar för att inte svika
fadern tills medlaren Kofi Annan har fått till stånd en kompromiss. Då flyr han
till USA och försöker åter skapa sig ett liv långt från hemlandet, men han
drabbas av samma sjukdom som modern, diabetes, han får en kollaps, tvivlar och
våndas. Och bestämmer sig för att Kenya ändå är hans hem.
Och han tror på framtiden för Afrika, och kanske för Kenya.
Den nya konstitutionen med indelningen av landet i 47 regioner eller län kommer
att förändra allt, menar Binyavanga. Det spelar ingen roll att eliten är emot
konstitutionen. Etablissemanget vill ha status quo, men det är för sent.
”Nu finns det 47 makthavare med exekutiv makt. De kan säga
nej till presidenten, de kan skapa nya partier. Du behöver inte gå till centrum
för att få dina rättigheter. Allt kommer att decentraliseras – 60% av budgeten
finns där ute, media kommer att flytta ut och civilsamhället och privata
företag. De friheter människor har vunnit kan inte tas tillbaka.”
No comments:
Post a Comment