Borderlines, en roman om Eritrea av Michela Wrong

Michela Wrong älskar Eritrea och eritreaner. Hon är passionerat imponerad av befolkningens kamp för självständighet och deras uppoffringar för friheten. Men hon ser också med stor sorg de problem som den stelnande regeringen och det auktoritära styret för med sig.

Wrong har skrivit tre reportageböcker om afrikanska länder. ”In the Footsteps of Mr Kurtz” om Mobutos Zaire, ”I didn´t do it for you” om Eritrea innan regimens repression var fullt lika tydlig som idag. Och så skrev hon ”It´s our time to eat”, om den kenyanske visselblåsaren John Githongo – en bok som är svår att få tag i i Nairobis annars välsorterade bokhandlar – de som saluförde den tycks ha fått obehagliga påtryckningar från polisen, en ovanlighet i dagens Kenya. Alla Wrongs böcker är bra - ambitiösa, välskrivna och välresearchade. Hon är en av de främsta västerländska afrikajournalisterna.

Bäst är Eritrea-boken, den vibrerar av känsla för landet och dess invånare. Nu har Wrong följt upp med Borderlines, en roman om ett land som heter North Darrar, ett nödtorftigt maskerat Eritrea. På ytan handlar det om medlingsprocessen mellan Etiopien och Eritrea efter det senaste och förhoppningsvis sista kriget 1998-2000 som fortfarande är en frusen konflikt.

Hjältinnan Paula är advokat och arbetar för North Darrars regering med att förbereda medlingsprocessen i Haag. Hon kommer till landet på flykt undan en olycklig kärlekshistoria och finner sig snart absorberad av människor som är besatta av frihetskampen och dess osannolika uppoffringar och vilka de var under den tiden – ex-Fighters, med hjältegloria. Allt annat är slöjor och overklighet, paranoia och diffusa konturer. Den allerstädes närvarande presidenten, ledaren, kallas bara för Han, han behöver inget namn, allt tänkande börjar och slutar med honom.

Paula och hennes grupp jobbar hårt med att samla bevis för att den omstridda markremsan som medlingen ska handla om verkligen tillhör North Darrar – i verkligheten heter den lilla orten Badme. De kommer till Haag och vinner målet, den omtvistade lilla orten tillhör Eritrea/North Darrar, men domaren avger också det överraskande beskedet att det var Eritrea som startade kriget och därmed är den skyldiga parten. Det var en fråga som inte ingick i målet från början. Parallellt med juridiken har Paula engagerat sig i att smuggla ut dokument ur landet för att hjälpa bekanta att fly. Hon blir angiven och utvisad. Allt krackelerar.

Paula försöker börja om på nytt efter sina förluster av båda sina kärlekar – sin älskare och det lilla landet som kämpat så hårt för sin frihet. Efter en tid träffar hon av en slump  den eritreanske historiker som hon trott var strikt lojal med sin regering – han är nu flykting och får sammanfatta Paulas/Michaelas känsla för Eritrea:

”När jag tänker på oss som unga är jag förundrad över hur imponerande vi var. Jag önskar ofta att detta vore mindre sant. Om vi hade varit mindre idealistiska, mindre självuppoffrande, skulle det vara mycket lättare att ge den tiden sin rätta plats. Vi är alla dömda romantiker, hopplöst förälskade i vad vi en gång var.”

Och han tillägger om varför han slutat med sitt historieskrivande och lämnat alla sina dokument för att kunna fly: ”Vi behöver ett lyckligt slut innan vi kan skriva vår historia.”

Borderlines är ingen bra roman, den är ganska nödtorftigt gestaltad och den olyckliga kärlekshistorien som löper genom den känns mest påklistrad även om den säkert är självupplevd. Men jag beundrar Wrongs kärlek till det lilla vresiga och isolerade landet Eritrea och hennes vilja att göra det något slags rättvisa – detta land som kastar alla som är det minsta oppositionella i fängelsehålor och gladeligen ser 5.000 människor i månaden fly, detta land som är fånge i sin historia och vars historia rymmer en sant hjältemodig revolution som nu äter sina egna barn.